Staffan Lindmark, Tullnäs, Norrfjärden, har som tidigare meddelats avlidit.
***
Staffan, han berörde oss alla!
Han kom in hos oss, med några enkla handgrepp syntes det, så var han inne hos alla, vare sig tonåring, åldring, kamrat, man eller kvinna. Det blev kontakt och roligt på en och samma gång!
Han sökte alltid humorn och en ny vinkel på tillvaron, att möta honom eller att ringa honom var som ett recept på glädje, man kunde gå och smaka på dina dråpliga kommentarer långt efteråt.
Det fick gärna vara burleskt, dråpligt eller självutlämnande, han var aldrig rädd att visa upp olika sidor av sig själv. Det fick andra att slappna av i hans sällskap och lätta på sina förlåtar.
Staffan gick in för att ha roligt, att vara med honom på kalas var en upplevelse, det tog liksom fyr i kalaset när han var med, tempot var aldrig lågt.
Var det den allvarliga och djupa sidan hos honom som var drivkraften bakom allt detta, gamla och djupa minnen från uppväxt och tidiga relationer som drev honom att hämta och ge andra kraft och glädje i de dagliga mötena, i hemmet, på arbetet, med kamraterna och vännerna.
Var det detta som fick honom att alltid ta parti för den utsatta, att bry sig, att engagera sig, att fråga "men hur äre?" med sitt typiska tonfall. Och sen att inte lämna, att fortsätta att bry sig, fråga igen, ta tag i problemet, att ställa upp, som vän, som extra pappa, hjälpande hand eller någon att prata med.
Staffan tog ju plats, det märktes. Men han fyllde också platsen med bravur, tillförde, skämtade, gick nära gränsen.
Det var liksom en karneval med olika upptåg, än en jojk om renkalvens klagan, än ett sanslöst uppträdande inför en jättepublik, än ett tal som handlade om allt och ingenting, ingenting syntes få honom att tveka.
Mitt i allt detta var han också en noggrann och samvetsgrann person, som drev på och sade till där det behövdes. I det filosofiska sällskap där han var en ständig hövding och skrivare drev han detta med stor heder och glans.
Vi tror att han kommer tillbaka till oss på ett eller annat sätt, (givetvis såg han också till att dö på samma dag som Hugo Chavez, typiskt Staffan).
Vi väntar bara på signalen, men just nu fattas han oss väldigt mycket!
Kamraterna
i Röde Orm