Den 17 april gick vÄr Àlskade Valborg "Vappu" Kyrö bort. Valborg blev 78 Är gammal och idag den 26 maj tar vi vÄrt sista farvÀl dÄ hon begravs i Korpilombolo.
Valborg började sitt liv 1933 i PaanajÀrvi (tillhörande Ryssland sedan andra vÀrldskriget) i Kuusamo kommun, Finland. Hon flydde med sin familj under kriget nÀr hon var sex Är och hamnade som fosterbarn i Sverige i byn Suaningi utanför Korpilombolo. NÀr kriget var slut adopterades hon av sin svenska fosterfamilj men har under alla Är hÄllit kontakten med och haft starka band till sin biologiska familj i Finland.
1953 började Valborg pÄ lÀrarhögskolan i HÀrnösand dÀr hon var en av flitig och ambitiös elev. 1957 tog hon folkskollÀrarexamen och tilltrÀdde sin första lÀrartjÀnst. Under Ären har hon tjÀnstgjort som lÀrare i Karesuando, Svappavaara, Saivomuotka, Suaningi, Korpilombolo och framför allt under mÄnga Är i TeurajÀrvi.
Valborg har alltid varit mycket engagerad i sitt arbete och sina elever och under Ären har hon genomfört mÄnga resor med skolbarnen. Den första var en resa med Hurtigrutten med skolbarnen i Karesuando. Sedan blev det lÀgerskolor i nÀromrÄdet, en Stockholmsresa med audiens hos det nygifta kungaparet 1976 och mÄnga fler.
Under studietiden förlovade sig Valborg med Rune frÄn hembyn och de gifte sig hösten 1957.
Sonen Hans föddes 1960. 1964 kom sonen Mats och 1971 dottern Anna. 1977 gick Rune bort efter nÄgra Ärs sjukdom. Valborg gifte inte om sig och i sorgen vi kÀnner i dag hoppas vi att hon nu fÄtt förenas med sin Àlskade Rune.
Valborg Àlskade att vara ute i skogen och plocka bÀr. Det var med sorg hon insÄg för ett par Är sedan att hon inte orkade ut i skogen lÀngre. I stÀllet Àgnade hon Àn mer tid Ät att skriva. VÄren 2011 gav Valborg ut den sjÀlvbiografiska boken "Lilla Vappu", i syfte att ge oss, hennes nÀra och kÀra, berÀttelsen om sitt liv, som kantats av ömsom glÀdje ömsom sorg.
Andra intressen som fyllt Valborgs liv Àr engagemanget i det lokala före-ningslivet, som Korpilombolo hembygdsförening och teatergruppen. Hon har ocksÄ tyckt om att handarbeta och om att resa.
Vi, hennes nĂ€rmaste, saknar henne enormt. Ăven om vi innerst inne visste att den hĂ€r dagen skulle kunna komma, dĂ„ mamma inte orkade kĂ€mpa lĂ€ngre, Ă€r det ofattbart att ta in att mammas röst nu för alltid tystnat och hennes ögon slocknat. Dock kommer hon alltid att leva kvar i vĂ„ra minnen.
Vi kommer att minnas hennes tassande steg dÄ hon klivit upp tidigt pÄ morgonen och kokat en kopp kaffe, de pigga ögonen dÄ hon berÀttade en historia, hennes telefonsamtal om vardagens göromÄl och uppdateringar om vad som hÀnt i byn, orÀddheten och förmÄgan att skapa kontakt med mÀnniskor, vÄra resor ihop, familjesammankomsterna vid jul, bÀrplockningsturerna, hennes allmÀnbildning som gjorde henne till ett svÄrt motstÄnd dÄ vi spelade sÀllskapsspel, pennans raspande dÄ hon satt vid köksbordet och löste korsord, alla samtal om livet och vÀrlden...
Vi kommer ocksÄ att ha med oss ett positivt minne av en stark mamma som gett oss bra vÀrderingar i livet som medmÀnsklighet, att ha en positiv mÀnniskosyn och en positiv tro pÄ sig sjÀlv. Hon har gjort oss till dem vi Àr och det Àr vi stolta över. Mamma Valborgs steg har tystnat men hon finns för alltid med oss i vÄra inre.
Hans, Mats och Anna