Lokalen på Föreningarnas hus fylldes av medlemmar när höstens första möte hölls.
Jan Sandström berättade om livet efter stroken 2021 och beskrev tillvaron och rehabiliteringsprocessen som ett ständigt ”här och nu”.
Detta ”här och nu” är något som han också överför till en sorts aktivitetstrappa. Jan har dålig balans, kan ofta förlora koncentrationen och därför visualiserar han noggrant kommande aktivitet i förväg. Om det till exempel finns vissa hinder i den kommande aktiviteten som han måste vara vaksam på delar han upp det i aktivitets-delmål.
På Sunderby sjukhus fick han frågan om han hade något mål efter stroken. Att spela golf igen blev svaret. Första sommaren åkte han golfbil, andra sommaren steg han försiktigt av golfbilen för att slå en boll med sin friska arm. Det gick allt bättre och denna sommar har Jan spelat så mycket golf han kan.
Fysioterapeuten på Hermelinen blev Jans stöd under två år och med hennes hjälp är han inte längre rullstolsbunden utan går med käpp. När golfandet kom i gång så menade fysioterapeuten att golfandet innehöll de rehabmoment som behövdes och numera spelar han golf i stället för att träffa terapeuten.
Jan är tonsättare och professor i musikalisk gestaltning vid musikhögskolan i Piteå.
Han är tacksam för att hans hjärna är intakt vad gäller kreativitet och känslomässig närvaro och därför kan han vara lika konstnärligt produktiv som tidigare.
Som avslutning fick vi lyssna på ett stycke ur den filmmusik han 2017 fick en guldbagge för. Stycket heter Elegie och är ur filmen Sophelikotern, en film som har den norrbottniske regissören Jonas Selberg Augustsen som upphovsman.
Tack Jan för Din berättelse.
Efter detta var det fika med hembakad äppelkaka och runt borden var det mycket aktivitet och prat.