Det var en kylig septembermorgon i de norrbottniska fjällen som Rickard Björklund gav sig ut med sin jaktkamrat och deras två hundar för att jaga ripa.
– Vi bestämde att vi skulle gå åt varsitt håll, något vi aldrig brukar göra annars. Men jag ville upp till en jokk och tog min hund Tibbe med mig, berättar Rickard Björklund.
Tibbe är en fyra år gammal vorsteh med rötterna i Arvidsjaur. Han sökte som bäst efter ripa när han plötsligt hörde husse skrika till.
– Det var väldigt eländig terräng, hård blåst och snöblandat regn och plötsligt halkade jag och bröt foten – på tre ställen, berättar Björklund.
– Smärtan var ohygglig. I en timme försökte jag flytta mig därifrån och tog mig kanske trettio meter. Tibbe var hela tiden väldigt orolig, nosade på min fot, slog på mig med tassen och förstod att något hade hänt.
Alla försök att ropa efter kamraten dränktes i jokkens brus och först ett par timmar senare förstod jaktkompisen att något var fel och vände tillbaka.
Skymningen smög sig på och regnet och blåsten tilltog.
– Där vi befann oss var det långt till en satellittelefon, men vi bestämde att han skulle ta båda hundarna med sig för att förenkla för fjällräddningen senare, och gå till en nödstuga.
Att det skulle ta sin tid förstod båda, för det var en färd över två sjöar och några kilometers vandring.
– Jag fick hans ytterkläder mot kylan. Man blir ju också ganska medtagen av smärtchocken, berättar Björklund.
Koppelförsedde Tibbe följde snällt med husses kamrat och den andra hunden. Men väl ute på sjön i den första båten kopplades hundarna loss för säkerhets skull – och Tibbe såg sin chans.
– Han hoppade i sjön, simmade in till land och kom sedan sättande, berättar Rickard Björklund.
– Han förstod att jag behövde värme och kröp in under jackan och sträckte ut sig längs min kropp.
Tre timmar tog det, innan det glädjande ljudet av rotorblad hördes genom ovädret.
– Det var otroligt snabbt jobbat av dem, det hade ju lika gärna kunnat ta hela natten. Och vid det här laget var det fem minus. Jag har aldrig upplevt en sådan situation.
Jaktturen slutade på Gällivare sjukhus vid midnatt, med operation. Därefter väntade en lång rehabilitering på kryckor hemma i Roslagen.
– Sedan dess har Tibbe punktmarkerat mig. Han verkar vilja finnas till hands när jag har svårt att gå och han blir väldigt upprörd om min fru försöker ta honom med sig och taxen när hon åker iväg, säger Rickard Björklund och skrattar.
Han skriver själv om den dramatiska upplevelsen i ett brev till Tibbes uppfödare:
”Mitt starkaste minne från den här olycksaliga händelsen är min fantastiska hund som mer eller mindre räddade livet på mig. Hundars förmåga att läsa oss människor är underskattad”.