Slöjdföremålen, alltifrån stolar och jackor till knivar och dockkläder, i montrarna är ingenting som eleverna gjort i en handvändning.
– Det tar så lång tid att slöjda, men när det väl är klart är det så otroligt skönt, säger Karen-Ann Hurri.
Blir man någonsin nöjd som slöjdare?
– Nej, det är ju alltid något som man kunde göra bättre. Det blir aldrig perfekt, så är det med hantverk, säger Janni Klemensson-Jannok.
– Men allting har sin charm, man ser varifrån det kommer och vem som har gjort det, säger Karen-Ann Hurri.
Det är elever från samiska gymnasieprogrammen som ställer ut. I måndags var det vernissage.
– Många grejer är bruksföremål som kommer att användas för eller senare, säger Janni Klemensson-Jannok.
Vill du satsa på slöjd senare i livet?
– Jo, det vill jag. Jag är uppvuxen med slöjden, den ligger mig varmt om hjärtat.
Karen-Ann Hurri har gjort en kniv och en sockerskål. Hon berättar att hon är mer intresserad av trä och horn.
– Det beror nog på att jag aldrig varit så bra på att sy. Trä och horn är mer fritt, inte lika traditionellt bundet som textil, säger Karen-Ann Hurri.
De berättar att varje slöjdföremål kan avslöja något om vilken del av Sverige den kommer ifrån.
– Penningpungen är typsikt sydsamisk, säger Janni Klemensson-Jannok vars släkt har rötter i Jämtland.
– Kniven jag har gjort har en gravyr som är traditionellt nordsamisk, säger Karen-Ann Hurri.