– Det kom mycket oväntat. Sture hade diabetes men han var väldigt pigg, säger mångårige arbetskamraten Alf Karlsson, som fortfarande arbetar som naturbevakare vid länsstyrelsen.
– Jag har jobbat 25 år. Det är Sture som lärt upp mig. Allt jag kan om fjällen och rovdjuren kommer från honom. Han lärde mig hur man vistas i fjällen. Hur man färdas på ett säkert sätt. Hur man tar in det man ser och upplever. Vi arbetade nästan varje dag tillsammans under 13 års tid.
Det var främst inventering av lodjur och järv som var arbetsuppgifterna.
– I början körde vi mycket transporter till Padjelanta. Det var varor och stugvärdar och allt möjligt som skulle upp. Ofta hamnade man i dåligt väder, inte minst under inventeringsarbetet. Man kunde bli några dagar i en stuga. Men det blev vardag. Man lärde sig att tyda himlen och att ta sig till dalgångarna när det var riktigt dåligt väder på ingång. Sture var mycket behaglig att vara med. Det var aldrig något som var omöjligt eller som inte gick att hantera på ett positivt sätt.
Alf Karlsson berättar att Danielsson under några år i sin ungdom levde av jakten.
– Han försökte sig sedan på en del andra jobb, bland annat i Kiruna, men det var inget för honom. Jobbet som naturbevakare blev hans drömjobb.
Efter att Sture Danielsson gick i pension i mitten av 2000-talet fortsatte de att umgås.
– Jag hade ju min bas i Kvikkjokk så vi hördes i stort sett varje vecka. Antingen att vi träffades eller talades vid på telefon, säger Alf Karlsson.
Kjell Sundvall, chef vid fältenheten vid länsstyrelsen, har haft kontakt med Sture Danielsson trots att det är 13 år sedan han gick i pension.
– Han har jobbat åt oss vid ett flertal tillfällen. Senast i sommar hjälpte han oss med ledarbeten, säger Sundvall.
Åsa Lindstrand, Randijaur, har skrivit boken ”I naturens tjänst: med vakande ögon i skogar och fjäll” där hon och fotografen Tor Lundberg Tuorda följde Sture Danielsson, Bror Eriksson och Walter Thorfve. När de rekryterades 1973 blev de Sveriges första naturbevakare.
– Vi följde dem under tre års tid, genom olika årstider. Det var fantastiskt. Jag har aldrig träffat människor med sådan genuin känsla för naturen som dem. Och Sture var en av dem. Det var det breda perspektivet. Att leva med och av naturen. Han var också en berättare av rang, säger Åsa Lindstrand.