Kärlek, len choklad och mintkyssar

Alla är så rädda för socker och på kalas beter sig föräldrar som att socker är Synden på riktigt. Högst olämpligt och mycket förbjudet att konsumera och absolut icke korrekt eller rätt eller försvarbart på något sätt att ge sina barn. Mammor och pappor får nervösa spasmer i pannan när det är för mycket gott på borden och barnen äter Hur-Mycket-Som-Helst, och speciellt om gott kombineras med ännu mera gott, då är det FARA och LARM och KATASTROF. Är Säpo verkligen inte kontaktat?
Jag får lust att knarka socker på allvar i ren protest och tar en stor tårtbit på födelsedagskalaset och sedan en till. Grädde med sylt och socker och marsansås är så sagolikt lent i munnen och man blir salig i själen. Munlig förförelse. Vet ni hur skönt det är när det kittlar i gommen av hallonsylt och marsipan? Lycko-kussidurr-hurr-humlesurr.

Samtidigt som chokladbollar är ett stort NEJ!, så är trenden att inreda barnens rum med virkade små dammsugare på vackra kakfat och det finns mattor med motiv av kanelbullar. Det finns klänningar för småflickor med muffins på. Budskapet är solklart, se, men inte njuta. Det känns ambivalent.
Vet ni: i filmen Karlsson på taket får lillebror en stor kopp varm chokad och tre kanelbullar till mellanmål en helt vanlig vardag. Idag, skulle det vara möjligt? Skulle man vågat visa något så provocerande 2010?
Varm choklad är ju nästan jämställt med att ge barn flytande socker via dropp och tre kanelbullar! Bara en kanelbulle känns ju som living on the edge. En kanelbulle till mellanmål en vardag och vem ringer socialen först? Du eller jag?

Man är ju rädd när folk kommer och hälsar på 2010. Vad får man bjuda herrskapet på då? Bara en limpsmörgås kan vara ett grovt övertramp. Mariekex en trulig tisdag är big no no. Ändå. Samtidigt: I radhusen på kvällarna när barnen snarkar tittas det på Leila på tv. Det känns ambivalent. Men vem blir inte alldeles lycko-kussidurr-hurr-humlesurr av Leilas blotta förföriska uppenbarelse? Sen tar hon fram vetedegen och börjar knåda och fångar tv-tittarnas blick. Håret blir lite fuktigt av ansträngningen. Man vågar egentligen inte se på när Leila slickar fingrarna rena från chokladen, men kan inte heller låta bli. Det ser så....gränsöverskridande ut. Vad gör kvinnan? Det är som att stirrar synden i ansiktet och man kan inte sluta kika. Förbjuden frukt. Det är som inleda en icke rumsren, men ack så spännande romans.
Kan man bete sig som Leila och ha i extra smör och extra socker i precis allt och sedan äta upp det utan att ta hänsyn till den svenska tyngden? Utan att lyssna på Samvetet och Livsmedelsverket och Fredrik Paulun? Bara släppa loss, bara så där? Radhusfolket tittar på Leila och fantiserar. Kanske på fredag? En gång i veckan? Det kanske går bra? Eventuellt. Efter en arbetsvecka och allt. Törs vi bli fria? Törs vi släppa loss?

Jag drömmer själv om sju sorters småkakor, gammelfarmor har så goda vaniljkringlor. Med strösocker på. När vi är där för en kopp slät kaffe, får man alltid sockerkaka, kanelbulle och lite doppa till. Det är underbart med släta koppar kaffe som det var förr- i -tiden. Jag skulle kunna sitta och dricka den där släta koppen kaffe i evigheter. Det blir en väldigt romantisk stämning kring köksbordet när kakfatet tar anspråk på riktigt. När fikabrödet liksom kommer från en annan tidsålder och vägrar be om ursäkt för sig, lockar, förför, putar ut och vägrar prata om socker och kolhydrater. Istället viskar kakfatet om kärlek, len choklad och mintkyssar. Man vill inget annat än att slicka sig om munnen, känna hur pulsen ökar och säga ja-ja-ja. Jag vill - jag vågar. Jag är fri och ganska så orädd. Lycko-kussidurr-hurr-humlesurr. Lycko-kussidurr-hurr-humlesurr.
Det är inte det som man fikar på kalasen som gör en tjock, det är det man äter mellan kalasen.
Lina bloggar:
www.nsd.se/helg