Brita Mangi har sänt in en dikt hon skrev 1972 i hembyn Tuolpukka, nära Lannavaara. Sommaren det året hade något gemensamt med årets, den var ovanligt varm.
Den heta sommaren 1972
Då låg den röda solen
över trädtopparna var kväll.
Den dansade, hoppade och rullade upp
ur midnatts korta stund.
Dag efter dag låg luften kval under solen.
mer än miljoner sjungande, stickande mygg, ofredade allt liv.
Dag och natt jagades livet på blod, inte ens bromsarna orkade surra.
Myrarna torkade ut och bäckarna blev grunda.
Ute på myrmarkerna luktade det lik.
Det stank av förruttnelse, och svarta krokande korpar
kretsade över döende och döda renkalvar.
Tystnad i de fågelrika markerna råder.
Ett underligt år?
Myrarnas och markernas nya liv ligger döda, stanken förpestar den heta luften.
Kalvkadaver vid kalvkadaver, fågelkroppar som as.
Var finns markernas liv, de nya strövarna?
Inga oroliga fåglar som lämnar boriset på myren
syns mer.
Inga rop av svan, lom och tranor skrämmer en i renvallarvakan.
Sjöarna ligger kvävda och båtstränderna luktar gammal rensfisk.
Markerna är tysta och gröna
medan den röda midnattssolen åter rullar upp med sin heta dag.