49 år som Benjamin Syrsa

Det är snart ett halvt sekel sedan han först sjöng in julen tillsammans med Benjamin Syrsa. Men få vet att SVT:s trognaste julfirare Bengt Feldreich varje år medverkar på nytt i "Kalle Anka och hans vänner". Själv säger han att han står för trygghet i en föränderlig värld.
Det har gått 49 år sedan Bengt Feldreich för första gången hörde Benjamin Syrsa sjunga "Ser du stjärnan i det blå" - och i brist på betänketid bestämde sig för att själv sjunga med.
"De riksbekanta 16 halvfalska sekunderna", kallar han det.
- Jag hade absolut inte räknat med att det skulle hänga med i snart 50 år. Ingen marknadsförare i världen tror jag hade kunnat räkna ut att det skulle bli en riksangelägenhet, säger Bengt Feldreich.
Vid det här laget har han vant sig vid att vara just en "riksangelägenhet". Bengt Feldreich har hunnit bli 83 år gammal, men har fortfarande ett stående uppdrag av SVT. Varje år kommer han till inspelningsstudion på Östermalm för att läsa in nya prator till "Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul".
Årets nya bidrag
Lokalerna är prydda med lusseglitter och julgranskulor, det doftar pepparkakor och stämningsfull musik strömmar ut ur högtalarna. Men den riktiga julstämningen infinner sig först när dagens huvudperson anländer till studion.
- Det är som att möta Tomten, säger Jörn Savér, ljudtekniker och röstregissör, med viss andakt i rösten.
Tomten själv - som konsekvent vägrat att fotograferas "tindrande, eller i luva" - är omedelbart redo för dagens värv. Han ögnar igenom påannonserna till filmen om superhjältehunden Bolt och Pinocchio-specialen, årets nya bidrag i Disneykavalkaden, och tar av sig tröjan för att känna sig ledigare under uppläsningen.
- Jag läser på några rader här så jag får bort kaffekakan, säger han till projektledaren Kajsa Gyllenberg, harklar sig lätt och börjar läsa:
- Ja, det här var några härliga gamla bekantingar, men nu kommer två filmer som vi nog inte har sett förut. Tingeling, kör i gång den första!
Det hela går på fem röda sekunder. En omtagning, det är allt, sedan har Bengt Feldreich klarat av julen 2008.
- Bengt är ett proffs. Han river av det här. Han lever i den gamla tiden när man måste sätta allt direkt. Nu har vi teknik som gör att vi kan rätta felen i efterhand, men då var det en stor apparat att backa bandet, säger Kajsa Gyllenberg.
Annat i tv
Backar vi bandet till allra första början är året 1960 och filmredaktören Gunnar Oldin på SVT har precis köpt in ett antal filmsnuttar från Walt Disney för att presentera dem i en julkavalkad. Nu behövs bara en pålitlig svensk stämma som kan knyta samman de olika inslagen.
- Man ville ha folk som kunde prata utan att säga alltför mycket fel - och de fanns i allmänhet på den gamla ångradion. Och ångradion lånade ut folk, i det här fallet då Bengt. Gunnar Oldin översatte i taxin på väg från Söder och man hann aldrig repetera, berättar Bengt Feldreich.
Därav den charmerande falsksången i "Ser du stjärnan i det blå", därav den karaktäristiska blandningen mellan professionalism och improvisation. Och en evig julstämpel för Bengt Feldreich. Det har han inte så mycket emot - med en liten reservation.
- Jag ju gjort en del annat än "Kalle Anka" och det tonar bort i fjärran för de här 16 sekunderna på julafton, säger han och fortsätter:
- Jag skulle vilja att tv-publiken mindes mig för en mångsidighet. Att samma kille som gör "Snillen spekulerar" och var reporter på kungabröllopet, han sjunger också in "Kalle Anka". Det stämmer inte med svenskens ordningssinne och det är kul. Det gillar jag.
Står i köket
På julafton står han själv i köket och skär upp sillen när "Kalle Anka" sätter i gång. Trots att barnbarnen ropar "nu farfar/morfar är det du!" lockas han inte ut till tv-apparaten. "Jag är lite trött på det", konstaterar han sakligt. Men Bengt Feldreich är inte ett dugg förvånad över att andra håller hårt på traditionen att vid tre-slaget sätta på teven för att se samma gamla Disney-figurer i samma gamla sketcher.
- Kalle Anka står för en sorts trygghet i all föränderlighet. Man ska ändra på allting, allt ska vara nytt. Och så plötsligt är det något, precis som i den gamla sagan när man var grabb, som man känner igen. Det ger trygghet i en förvirrad värld - det låter högtidligt, men jag tror att det är så.