När jag började i hemtjänsten för länge sedan fanns det kvalitet i vården man gav till brukarna. Man hade lång tid och var länge hos dem och kunde hjälpa med det mesta. Man handlade, man hängde gardiner, man satt ner och fikade och hade riktiga samtal. Man kände ett lugn och man kände att man kunde och gjorde ett bra jobb.
Men efter 10 år i den branschen valde jag att sluta, inte för att jag blev less, utan för att jag kände att det det gick inte att ge en bra vård. Jag kände dagligen att jag inte har de rätta förutsättningar längre. Vi som jobbar använder time care som schemaprogram och det är inte bra vare sig för oss som jobbar eller för brukarna som vi ska hjälpa. 11 timmars vilan vi mellan passen men det går att brytas och detta görs för att bemanning ska gå ihop. Vi har en skyldighet att komma in på arbete som är på 2 timmar. Delade turer eller långa pass. Nattpassen är förkortade.
När min dotter som snart ska in på gymnasiet frågar mig om jag tycker att hon ska utbilda sig till undersköterska så Nej. Arbetsvillkoren är för dåliga. Att arbeta med gamla människor ger så mycket och när man får höra om deras liv så lyssnar man. Men man ska ha förutsättningarna. I dag dras det ner på personal, man gör 10 timmarspass och journätter som delvis är obetalda. Jag brukar tänka – kommer min generation ens ha hemtjänst eller kommer vi att vara beroende av våra barn?