"Bra med uppbrott"
"Det är konstens absoluta uppgift, att aldrig låta sig köpas. Och den fanan försöker hålla högt", säger Agneta Fagerström-Olsson.
Foto:
Det är en epok som fått sitt slut, men ibland är det dags att börja ett nytt kapitel.
- Det är bra med uppbrott i livet, för då ställer man sig nya frågor och får nya utmaningar. Det gäller att inte nöja sig med det man haver, säger hon.
Agneta beskriver Luleå som en häftig miljö, med en stark musikscen, bra teater, tung industri och öppna och engagerade människor. Här blev bland annat den senaste filmen Järnets änglar till, om tre kvinnor som jobbar på järnverket i Luleå och finner ett andningshål i musiken.
Seppan livsavgörande
Under Luleå-tiden pendlade hon också periodvis till Göteborgs förorter, för ett tioårigt samarbete med manusförfattaren Peter Birro. Utforskandet av Hammarkullen sågs som en bild av det nya Sverige, men för Agneta kändes miljöerna ganska välbekanta. Hon växte själv upp i "Seppan" som Stockholmsförorten Tullinge kallas, där hennes debut, en barndomsskildring, utspelar sig.
- Det handlar om vilken utkikspunkt man har i livet, och som uppvuxen i Seppan blev det den punkt varifrån jag såg samhället. Barndomen färgar en oerhört, och den kappsäcken har jag alltid burit med mig. Seppan var på det sättet en livsavgörande film för mig.
Bestiga Kilimanjaro
Nu arbetar hon med ett filmprojekt inspirerat av Bengt Pohjanens bok Dagning röd. Det handlar om Korpelarörelsen, en religiös sekt i Tornedalen, i början av förra seklet.
- Det är så många människor i vårt samhälle som är drabbade av sekter. Och när strukturer rasar och osäkerhet och trygghet kommer in, då kommer de här predikanterna och drar i folks hjärtan. Därför känns det som en viktig historia att berätta nu, säger Agneta, som medger ett starkt samhällsengagemang, även om personerna alltid måste stå i centrum i hennes filmer.
- Det är en solidaritetskänsla som jag är uppvuxen med, som gör att man gärna utgår från de lite mer utsatta människorna som kanske inte syns så ofta.
Har du några framtidsdrömmar?
- Ja, jag har en dröm! Jag har rest och vandrat förut, och nu vill jag bestiga Kilimanjaro. Min brorson gjorde det nyligen, det var en tuff vandring. Men jag och min före detta svägerska ska ta den lätta vägen som det sägs att Hemingway följde, där det finns olika stopp på vägen där man kan vila och dricka te, haha.
Namn: Agneta Britt-Marie Fagerström-Olsson
Fyller: 60 år den 22 oktober 2008.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Familj: Maken John och hans två döttrar Klara och Frida, samt brorssönerna Kristoffer och Ola.
Aktuell: Jobbar med långfilmsprojektet Paradisets barn, om Korpelarörelsen i Tornedalen.
Karriär i korthet: Fick sitt genombrott med barndomsskildringen Seppan 1986. Har även gjort långfilmerna Hjälten, Kärlekens himmelska helvete och Järnets änglar, samt förortstrilogin Hammarkullen, Den första zigenaren i rymden och Kniven i hjärtat.
Om att fylla 60: "Jag känner mig inte som 60. Men det beror väl på att film är väldigt bra för att man jobbar med alla olika åldrar och alla har rätt att säga sin mening. Film är väldigt demokratiskt på det sättet, det är inte beroende av ålder och position."
Så firar jag födelsedagen: "Det vet jag inte, för det är inte jag som styr över den dagen. Det enda jag vet är att jag i present ska få en resa till Egypten. Det ska bli väldigt spännande, jag har aldrig varit där."
Förebild: "Jag hade en: Soli Labbart, finlandssvensk skådespelerska. Hon var rebell hela livet! Aldrig rädd för att stå för sin sak, orkade gå sin egen väg livet igenom med mycket humor, mycket styrka, och alltid känslig för tendenser och strömningar i samhället. Och så beundrade jag henne för att hon vallfärdade till Fassbinder i München - till fots."
Där hämtar jag inspiration: "Eftersom jag är uppvuxen på landet i Tullinge har naturen alltid varit väldigt viktig för mig. Sedan tycker jag att musiken är en bra ingång när man ska berätta om saker, för att hitta rätt i kulturer eller när man behöver ett språk utöver orden."
Fyller: 60 år den 22 oktober 2008.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Familj: Maken John och hans två döttrar Klara och Frida, samt brorssönerna Kristoffer och Ola.
Aktuell: Jobbar med långfilmsprojektet Paradisets barn, om Korpelarörelsen i Tornedalen.
Karriär i korthet: Fick sitt genombrott med barndomsskildringen Seppan 1986. Har även gjort långfilmerna Hjälten, Kärlekens himmelska helvete och Järnets änglar, samt förortstrilogin Hammarkullen, Den första zigenaren i rymden och Kniven i hjärtat.
Om att fylla 60: "Jag känner mig inte som 60. Men det beror väl på att film är väldigt bra för att man jobbar med alla olika åldrar och alla har rätt att säga sin mening. Film är väldigt demokratiskt på det sättet, det är inte beroende av ålder och position."
Så firar jag födelsedagen: "Det vet jag inte, för det är inte jag som styr över den dagen. Det enda jag vet är att jag i present ska få en resa till Egypten. Det ska bli väldigt spännande, jag har aldrig varit där."
Förebild: "Jag hade en: Soli Labbart, finlandssvensk skådespelerska. Hon var rebell hela livet! Aldrig rädd för att stå för sin sak, orkade gå sin egen väg livet igenom med mycket humor, mycket styrka, och alltid känslig för tendenser och strömningar i samhället. Och så beundrade jag henne för att hon vallfärdade till Fassbinder i München - till fots."
Där hämtar jag inspiration: "Eftersom jag är uppvuxen på landet i Tullinge har naturen alltid varit väldigt viktig för mig. Sedan tycker jag att musiken är en bra ingång när man ska berätta om saker, för att hitta rätt i kulturer eller när man behöver ett språk utöver orden."
Så jobbar vi med nyheter