Hon blev megastjärnan i Europa, men bemöttes som tredje klassens medborgare hemma i USA, fick inte äta var hon ville eller bo på valfritt hotell. Men den svarta vackra sångerskan skulle få sin revansch.
Vi befinner oss i 1930-talets Amerika.
***
Från 1930-talets senare hälft var hon inom den klassiska musiken en av landets mest framstående sångerskor. Hon ägde en fantastisk sångröst enligt bedömare inom gräns snittet kontraalt-mezzosopran, som kom att fängsla lyssnare i hela världen och dessutom hemma i staterna ruska om rasagitatorer som utsatt henne för trakasserier.
Vid hennes Europaturné 1933-34, varav stor del i Skandinavien, gavs tillfälle för såväl kungahusen Danmark och Sverige som den klassiska publiken att lyssna till den vackra svarta sångerskan. Gensvaret var enormt. Vid en särskild inbjudan hem till den berömde Jean Sibelius utbrast han efter att ha hört henne "fröken mitt hustak är för lågt för er röst " varefter han bytte ut kaffet mot champagnen.
Vid en efterföljande Mozartfestival i Salzburg hörde den prestigefyllde dirigenten Arturo Toscanini henne och sa "ni har en röst som man hör en gång kanske på 100 år!" Hur rätt hade inte Toscanini. Hennes röst och begåvning har hållit en klass för sig.
Den här artikeln handlar om sångerskan med det svensk klingande namnet Marian Anderson.
Under hela sitt liv upplevde hon rasismen i Amerika, men kom med sin sång att ta en gruvlig revansch för oförrätterna.
Svenskklingande
Marian Anderson föddes 1897 (i vissa handlingar står det 1902) i Philadelphia, Pennsylvania. Man kan fundera hur en svart kvinna fått det svenskklingande namnet där dessutom pappan hette John och mamman Anna, och en av systrarna Ethel. I mängden av uppgifter finns ingen säker ledtråd. Hade hennes förfäder i slaveriets USA turen att hamna hos en svensk immigrant, där det på den tiden vid ett så kallat slavköp brukligt var att nya papper fastställde namn som husbonden tilldelat.
Hennes föräldrar hade jobb, fadern på flera olika och mamman tog lärarjobb, men när fadern 1912 dog i en arbetsplatsolycka var det modern som fick ta olika arbeten samtidigt. Familjen var fattig men Marian beskriver senare i sina memoarer att hon och sina två yngre systrar inte tänkte sig som fattiga. Tidigt började Marians musik talanger att visa sig.
Läste tyska
Efter att hon har övat på både fiol och piano uppsnappade en körledare vid baptistkyrkan hennes unika röst vilket snart ledde till att det i fortsättningen blev sång som gällde. Vid 13 års ålder tjänade hon redan fem dollar per sångframträdande och sökte in på en erkänd musikskola men blev avvisad för att hon var svart.
Vid 22 års ålder stod hon på scenen på National Baptist Conventionen, vilket i sig var en stor händelse. Hon började ta sånglektioner hos en känd lärare samtidigt som framträdande ökade i huvudsak på de svartas högskolor och kyrkosamfund. För vit publik var hon inte välkommen.
Efter att ha vunnit ett par krävande sångtävlingar satte hon allt på ett kort och fick sjunga på en galaföreställning i New York med stadens filharmoniker. Nu började Marian Andersons namn komma på läpparna hos häpna kritiker. Hon erhöll ett attraktivt stipendium till Storbritannien och kom hem till USA för endast enstaka konserter för att sedan återvända till Europa igen för bland annat fullföljande av språkkunskaper i tyska då stor del av den klassiska repertoaren hade tyskt eller italienskt grundspråk, vilket också kröntes med succéframträdande i 1930-talets europeiska nöjesmetropol, nämligen Berlin, dock nu i ett land som politiskt börjat skaka i grundvalarna.
Finsk pianist
1934 var hon tillbaka i Europa igen och gjorde bland andra sin uppmärksammade Skandinavienturné. Det var faktiskt just i en period där ett par av Sveriges ledande tidningars skribenter ondgjort sig över den så kallade. "negermusiken" inom jazzen. Men Marians röst och utstrålning tystade kritikerna. Medan dessa i USA fortfarande intog en avvaktande hållning till den svarta sångerskan blev hon en av de stora stjärnorna på den europeiska klassiska scenen.
Hon omgärdades inte av stor orkester. Faktum är att Marian Anderson mestadels var ensam på scenen i närvaro endast av hennes finske pianist Kosti Vehanen. Styrkan och skönheten låg i hennes röst och väsen, och med ett minimalt åtfölj avverkade hon 142 framträdanden under ett par år inklusive Norden.
Pianisten Kosti Vehanen som blev henne förtrogen skriver senare om sina allra första minnen med den svarta sångerskan "Det var som om rummet hade börjat vibrera, som om ljudet kom från under jorden- ljudet jag hörde svällde till väldig makt, blomman som öppnat sina kronblad till full brilliants och jag blev helt förstummad".