Grattis! Hur ska du fira dagen?
– Inte alls. Nej det blir inte mycket till firande nu för tiden. Jag har egentligen aldrig varit riktigt för det. Jo, när jag fyllde 60 var vi i Florida. Men annars har jag oftast glömt bort födelsedagar. Både min och andras. Haha!
Hur känns det då att bli 92?
– Det är då ingen skillnad på 90, 91 och 92. Jag är trots hög ålder väldigt pigg och har huvudet med mig. Trots att jag i många sammanhang länge varit äldst så har jag ändå alltid varit piggast.
Har du något knep?
– Ja, jag kan säga som så, att min man och jag var väldiga friluftsmänniskor. Jag har åkt skidor, orienterat och varit gymnastikledare där jag lyft en herrans massa barn upp och ner. Det håller en frisk vet du.
Har du fått egna barn?
– Jodå. Jag har en son som bor i Hedemora med sin fru och så har de barnet Johan som är 31 år nu och bor i Jönköping.
Vilken skulle du säga är din bästa tid i livet hittills?
– Det måste nog ha varit när min son och sonhustru bodde här uppe och de fick sonen Johan. Då, i slutet av 1980-talet, hade både min man och jag hunnit bli pensionärer så vi var Johans dagmamma och hade underbara dagar. Vi var ute en hel del och hade ett så rikt liv tillsammans. De var de bästa åren i mitt liv. Jag brukar alltid säga till folk att ta hand om barnen. Ta vara på tiden med dem! Den berikar en så mycket.
Du föddes 1925 och var alltså 20 år när andra världskriget tog slut. Hur ser dina minnen från krigsåren ut?
– Oj, de är många. Min pappa jobbade som bagare på Ink 3 så vi bodde där i Boden när kriget bröt ut, det är där Havremagasinet ligger nu. Jag såg på så vis många inkallade, bland andra Harry Brandelius dök upp där. Jag minns förstås även bomblarmen när vi var tvungna söka skydd i källaren och bomben över Pajala. Huvva. Jag minns även hur soldaterna kom till Boden södra. Och hela drösen som kom för att laga kastved. De som dök upp från landsbygden, bondpojkarna, klarade sig ju bra men de som kom från Stockholm, i lågskor och tunna byxor och kanske aldrig sett en yxa förr, de fick det svårt.
Finns det något i ditt liv du känner att du saknat?
– Nja, inte direkt. Kanske att resa mer. Det hade nog varit trevligt. Men både jag och min man var småföretagare. Jag var frisör och minns att jag tjänade 6:50 i veckan när jag började som 15-åring. Och på den tiden kostade ett par nylonstrumpor 16 kronor. Så det var inga större belopp man levde på. Men jag och min man hade den filosofin att vi levde enkelt men rikt. Inga stora utsvävningar som resor långt bort, utan se det man har omkring sig och njuta av det.
Hur ser din livsfilosofi ut i dag, om du har någon?
– Jag säger att jag ska göra allt jag kan medan jag kan. Du vet, jag kör till exempel bil fortfarande. Jodå. Utan bilen vore jag lika fången i mitt liv som fångarna på Kumla. För det är så att jag har reumatisk värk och kan inte röra mig så långa sträckor. Men se med den blir jag fri. Och jag har alltid kört mycket bil. Min man Hjalmar var inte så mycket för att köra så då rattade jag. Och jag tog busskort när jag var 50, via Bilkåren. Där har jag kört alla möjliga former av fordon. Lastbil, buss, bandvagn. Mycket roligt! Men det där med livsfilosofi hör du. Där jag är i dag kan jag säga att jag tittar inte framåt. Jag tänker mest på nuet. Att jag sitter här och pratar med dig i telefon till exempel. Ja då tar jag vara på den tiden och ser vad den upplevelsen kan ge. Så lever jag mina dagar. Det gäller att ta sig upp och gå dagen tillmötes. Dag för dag.