"King" Oliver gav jazzen en kraftig knuff framåt

Joe Oliver kom att sprida och utveckla den nya jazzen dom närmaste 20 åren.
Joseph "Joe" Oliver föddes 1885 i New Orleans i samma kvarter som nämnde Bolden och trumpetgeniet Bunk Johnson. Familjen kom att flytta runt som de flesta fattiga familjer vid den här tiden i Louisiana gjorde innan man fann en passande boplats på Dryades Street i New Orleans.
Förebilder
Kring sekelskiftet 1900 var det den nya musikformen i stark expansion och Bolden och Johnson som höll på att utveckla sin kornettspelstil var stora förebilder för pojkarna. Ännu var Louis Armstrong knappt född, vilket man ska komma ihåg när man försöker kartlägga alla dessa första jazzens utövare. Oliver tjänade lite pengar som uppassare hos välbeställda vita familjer och övade i enskildhet på sin kornett.
Han hade ett gott huvud och redan som 15-åring spelade han efter noter vilket säkerligen bidrog till ganska tidiga egna kompositioner.
Det var tuffa tider för stadens unga jazzmusiker och i ett ungdoms slagsmål fick han ett ärr ovanför vänster öga efter en knivskärning. En blessyr som han fick nästan nytta av i kommande Chicago-evenemang.
Efter ett tag i Boldens efterlämnade band bildade han med gitarristen Louis Keppard (broder till trumpetaren Freddie Keppard) ett eget brassband, men blev snart värvad till ett av stadens bästa band, "Olympia" där han fick ersätta just Freddie Keppard som kornettist och bandledare. Denna orkester med Oliver vid rodret drog alla New Orleans unga musiker till sigj, vilka alla på sitt sätt var något av lokala mästare på sitt instrument. Oliver fick nu smeknamnet "King" då han på särskild jazztillställning formligen raderat alla konkurrerande kornettister som solist.
Sidney Bechét
1913 ingick han i Kid Orys orkester där också Sidney Bechét befann sig.
Ungefär 1915 spreds ett par rykten i stadens jazzkretsar. Det ena gällde att stadsdelen Storyville jazzens Mekka och syndens näste plötsligt skulle stängas? Det andra gällde en ung kille vid Louis Armstrong som poppat upp som en jättetalang på kornett. Dekret om Storyvilles uppstädning och stängning inom ett par år blev snart offentliggjort (beskrivet i NSD Helg maj 04)
Skulle jazzlivet i New Orleans dö ut nu? Bättre fly än illa fäkta, tänkte många av jazzkillarna och drog norrut.
En del till området runt St Louis, men de flesta mot Chicago. Oliver gjorde en kort sejour till vännen Jelly Roll Morton på västkusten och spelade med honom på ställen runt Kalifornien, men kom även han sedan till Chicago och då fanns redan där exvis Keppard, Bechét och inte minst den äldre trumpetaren Emanuel Pérez som redan ganska tidigt på ort och ställe gjort reklam för New Orleans stilen.
Huggsexa
I Chicago blev det huggsexa om Joe "King" Oliver till olika evenemang.
Ryktet om hans mjuka och fantastiska spelsätt på kornetten hade nått stadens jazzkretsar och han hade en reservationslös beundran hos såväl arrangörer och konkurrenter.
På dagen satt han på en vagn under en känd järnvägsbro och inför publik blåste faktiskt "tailgate"-trombon för att dessa intill skulle lockas till att köpa statsobligationer. Men på kvällen var det full fart och alla inneställen var ute efter kornett maestron från New Orleans.
På "Dreamland Café" kom han i kontakt med pianisten Lil Hardin som fattat tycke för jazzen men var egentligen studerande vid Fisk Universaty i klassisk pianomusik. Där fanns också Jimmy Noone, Paul Barbarin, Sidney Bechét och många fler, namn som kom att präntas i jazzhistorien.
Skrev musik
I sin kammare på tidiga morgnar satt Oliver och skrev musik, där i några fall Lill Hardin hjälpte till med arrangemanget. Snart hade Oliver sin första Chicago-orkester.
Vad hände i New Orleans under tiden? Jazzlivet dog inte som förutspåtts men ändrade karaktär. Flodbåtar uppåt Mississippi drog till sig kända band att spela inför till penningstinna passagerare och vissa inneställen utanför Storyville fick en rejäl ansiktslyftning. Just då var Oscar "Papa" Celestin ett hett namn med sin orkester, likaså flodbåtsjazzkungen Fate Marable, med gräddan av stadens unga jazztalanger.
Men nu var det Chicago som var jazzens huvudsäte. Flera av jazzens ledande profiler hade följt strömmen till Chicago. Dit kom utöver tidigare nämnda, bröderna Dodds, Albert Nicholas, Tommy Ladnier och sen kom Louis Armstrong som anlände kring 1920 efter att ha spelat på flodbåtsorkestern.
Joe Olivers nya orkester i Chicago döptes till ""King Olivers Creole Jazzband" och fick direkt jobb på flotta Royal Gardens. Bandet var stans stora attraktion och erbjöds engagemang hur mycket som helst.
Oliver som var en klok man, hade märkt gangstermaffians inflytande på klubbarna och dementerade inte när han iklädd mörka kläder, gangsterhatt och ärret över ögat kunde tas för en som var väl insatt i skumma lokala förhållanden. Det var han ju inte.
Tvärtom var han ovanligt nog nästan en renlevnadsman, inga droger och så gott som nykterist. Men han var känd för att äta mycket.