Den som befarat att Magnus Härenstam, som fyller 70 år i morgon, var uträknad kan känna sig lugn. Mannen som sedan 1970-talet älskats av både barn och vuxna planerar just nu för en ny turné - den här gången handlar det om åldrandet.
Men innan dess blir det friluftsteater tillsammans med Eva Rydberg som satt upp föreställningen Viva la Greta på Fredriksdalsteatern i Helsingborg. Magnus spelar Allan Molin, en figur som till utseendet starkt påminner om countrysångaren Johnny Cash, men som har en helt annan bakgrund.
- Det är en svensk som utvandrat till Amerika och som gjort sig en förmögenhet som läskedrycksfabrikör, förklarar Magnus och betonar ordet "fabrikööör" så att det är svårt att hålla sig för skratt.
- Ja, du ser. Bara det är ju roligt.
Ville bli psykolog
Att Magnus skulle bli komiker och skådespelare var långt ifrån självklart.
Han växte upp i ett mycket religiöst hem där morgonbön och högmässa var ett naturligt inslag. Men i samma stund som han lämnade hemmet lämnade han även detta, berättar han.
I stället började han plugga till samhällsvetare i Stockholm, blev ordförande för Humanistiska fakultetsföreningen och drömde om att komma in på psykologlinjen.
Tursamt möte
På universitetet träffade han Brasse Brännström och Lasse Hallström. Två personer som kom att spela viktiga roller i Magnus liv: Brasse som ständig vapendragare i ett gäng tv-program, sketcher, krogshower och så vidare. Och Lasse som inte minst såg till att duon fick en bredare publik genom att synas i tv.
- Om jag inte träffat dem hade nog min tillvaro sett helt annorlunda ut, säger Magnus.
Vad hade det blivit då tror du?
- Troligtvis hade jag nog haft någon slags estradroll - kanske lärare. Pedagogik har jag alltid varit road av och är ju ganska förtrogen med metodfrågor och allt sånt där, säger han och tar Fem myror är fler än fyra elefanter som exempel.
Galghumor
Att pensionsåldern inträtt med råge är inget som Magnus tar någon notis om. Arbetet fortsätter och redan i höst ska han ut på turné med en egenhändigt hopsnickrad enmansshow.
- Det blir ett slags retrospektiv över det gradvisa sönderfallet. Jag berättar om mig själv och om alla andra i den stora proppen - 40-talisterna - som är på väg in på ålderdomshemmen. När man samlar ihop allt ser man att det verkligen är fyllt av komik.
Och kanske några värdefulla insikter om livet som du kan dela med dig av?
- Det skulle i så fall vara någon slags grundoptimism till folk och hela tillvaron. Att man är road av det mesta runt omkring en och har en glad attityd mot allt och alla, det nog ändå det som är grundbulten.