Margit Gustafsson, Linköping, har avlidit i en ålder av 98 år.
Margit växte upp på Tallvik i Överkalix. Hon flyttade till Linköping vid 25-års ålder och där jobbade hon i lasarettets telefonväxel hela sin yrkesverksamma tid.
Hon berättade ofta hur det var att bo på inackorderingsrum första tiden i Linköping och hur hon gick hem ensam på mörka kvällar från arbetet.
Efter en tid mötte hon sin livskamrat, brandmannen Bertil Gustafsson och de gifte sig i mitten på 50-talet.
Margit och Bertil fick inga barn, så syskonen och syskonbarnen kom att spela en viktig roll i deras liv. I stort sett varje höst kom de upp till Norrbotten för att hälsa på och för att plocka lingon. De kom i sin lilla blå Opel – resan kunde ta tre dagar enkel väg. Vi längtade alltid tills de skulle komma.
Margit och Bertil bodde hela sitt liv i en tvårummare på Tanneforsvägen i Linköping. Eftersom de trivdes på landet arrenderade de ett litet torp utanför stan. Torpet var i dåligt skick till att börja med, men tack vare flitigt och omsorgsfullt arbete kom det att bli en idyll. Så småningom bytte man torpet mot en modern sommarstuga, där de tillbringade mycket av sin fritid.
Livet fortsatte men Bertil insjuknade och Margit blev ensam vintern 1992 då han avled. Själv blev hon sjuk två år senare men Margit klagade aldrig. När hon blev frisk igen och skulle fylla 75, kom hon upp till Överkalix och stannade hela mars månad. Det var fint vårvinterväder som hon och syskonbarnen kunde njuta av vid sparkturer på Kalixälven. Margit sa ofta att det var den bästa rehabilitering hon kunde få.
Efter Bertils bortgång umgicks Margit flitigt med sina väninnor och i stort sett varje vecka hade de sina träffar på något café i stan. Oftast på café Gyllen dit även syskonbarnen följde med när de var på besök.
Margit var pratsam och humoristisk och hade otroligt bra minne, hon kunde berätta om händelser från sin ungdom, om vad de gjort och vad någon hade sagt.
Sina sista år bodde Margit på Hagalunds äldreboende i Linköping där hon fick god omvårdnad.
Margit fick ett bra och långt liv och hon brukade leende framhålla att ”jag har ju knappt haft tandvärk”.
Närmast sörjande är syskonbarn, övrig släkt och vänner.