Bo Nilsson, svensk kompositör, känd under epitetet Geniet från Malmberget, är död.
Bo föddes år 1937 i Malmberget. Hans far, Birger Nilsson tillhörde en känd musikersläkt. Fadern var också musiker på ortens biograf, där han tolkade händelse på bioduken med sina improvisationer. Bo, som var enda barnet, lärde sig musikens betydelse. Den förstärkte filmens budskap. Musikern Birger Nilsson blev sonens lärare redan då han var liten.
Då Bo var 12 år gav föräldrarna honom en flygel. Då tränades Bo att spela Mozarts pianostycken med en handduk över händerna. Han lärdes att inte se var fingrarna placerades på klaviaturen. Belöningen bestod oftast av två Dixiekola.
Bo utvecklades till en kreativ, nyskapande kompositör i tonåren. Då han inte uppskattades av omgivningen, riktade han sin energi mot Tyskland. Han var 18 år då fick han fick ett verk accepterat i Darmstadt. Man uppmanade honom att skriva en kommentar till verket som skulle publiceras i musiktidskriften Die Reihe år 1957. Bo hade lyssnat på musikvetarna. Man sökte efter ”den nya musiken”. Artikeln väckte uppståndelse. Han betraktades som ett musikaliskt geni. Bo var då 20 år.
Bo återvände till Sverige och fick nya uppdrag. Han skrev musik till filmer av Ingmar Bergman, TV-serier som Hemsöborna, böcker, artiklar, fick priser och samarbetade med konstnärer.
1990 lärde jag känna Bo via telefonen. Jag sökte noter till musiken i Hemsöborna. Bo svarade att inga noter fanns utgivna. ”Men jag kan spela musiken för dig i telefon!” Han ringde och erbjöd mer telefonkonserter. 1991 kom Bo till Malmö där jag bodde. Där bestämde han sig för att stanna.
Bo var en hårt arbetande musiker, med stora krav på sig själv. Han var en skygg person och undvek offentlighet. Bo blev ofta erbjuden att spela i något sammanhang. Plötsligt kunde han lämna scen och publik. Då jag frågade varför han gick, så lyste ångesten i hans ögon. ”Jag såg publiken och hur de tittade på mig. Jag blev rädd – så rädd!” Inom teatern har denna rädsla ett namn. Scenskräck!
Rädslan följde honom hela livet. Där lärde vi oss sammarbeta. Han vågade år 1994 åka till Gällivarefestivalen som hölls till hans ära 1994. Samma skräck kände Bo då han erbjöds Hedersdoktorat vid Luleå Tekniska Institut. ”Dom kan skicka hatten och ringen med posten”, försökte Bo. Man förväntade sig att Bo skulle hålla ett föredrag för publiken. Det var helt omöjligt för Bo.
Vi löste problemet. Föreläsningen ersattes med en scen, där text av Bo lästes av en skådespelare från Stadsteatern. Scenografin var en efterkrigsmiljö. Texten handlade om Bos barndom. Scenen avslutades med musik. Bo satt längst bak i salongen och publiken jublade. Och Bo var glad!
Åren i Malmö var produktiva. Bo skrev 24 verk. Vårt samarbete bestod av att Bo skrev musik, medan jag skrev texter där Bo önskade det. Ravaillac var det första stycket vi gjorde tillsammans. Tommy Körberg sjöng in den på en CD som fick titeln Ravaillac.
Bo dog en 25 juni efter en tids sjukdom. Han efterlämnar två döttrar, Magdalena Nilsson och Lisa Nilsson. Bo är djupt saknad av mig.
Gudrun Ekstrand
Sambo i närmare 20 år, särbo efter en olyckshändelse år 2010