Doris Arenander, Boden, har avlidit i en ålder av 74 år, närmast sörjd av maken och livskamraten Chris Arenander.
”Gläds åt nuet. Låt inte det som kommer tynga själen.” Dessa ord av Horatius kommer mig till tröst när Doris i telefonen berättar vad hennes smärtor i ryggen beror på. Under de två år som följde blev jag djupt imponerad och berörd av paret Arenanders förmåga att optimera livsvillkoren och värdigheten. Chris fanns ständigt vid Doris sida i hemmet ända till slutet, hon fortsatte att läsa böcker och ge mig tips om författare, att sticka sina förunderliga tröjor, mot slutet i liggande ställning. Från mina besök återvände jag med väskan full av litteratur och tröjor till mig och die Kleinen, som hon kallade mina döttrar.
Doris föddes i Boden där hon också gick gymnasiet. Sedan följde studier på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Hon fortsatte att studera livet ut, bland annat japanska, Mellanösterns historia och datalingvistik. Hennes estetiska begåvning kom till uttryck också i formgivningen av böcker som redaktör på Försvarshögskolan. Vi träffades som anställda på Sparbankskort på 80-talet, och hon blev min vän och mentor i konsten att leva väl. Jag har minnen av besök på teatrar och museer, av det goda samtalet över många middagar i den atmosfär av lugn, balans och humor som Doris alltid lyckades skapa kring sig. En januarimiddag på min inglasade balkong på Lidingö – hon var pälsallergiker och vi hade hund – utgör en pärla.
Efter pensioneringen flyttade Doris tillbaka till Boden med maken. Den geografiska cirkeln slöts.
Nu har hon lämnat oss. Saknaden är stor, men också tacksamheten för det vi delat. Jag gläds åt dået – och glömmer aldrig att packa ner en Doriströja på resan.