Vår bror, Lars-Åke Wikström, avled i sitt hem i Ystad den 5 maj. Han föddes på Seskarö den 20 juli 1943 som
yngste son till Karl och Klara Wikström.
Lasse förlorade gradvis hörseln redan som litet barn. När läkarna till slut kunde avslöja orsaken var det för sent att åtgärda felet.
Att vara döv redan som litet barn innebär att man inte kan få världen förklarad för sig. Man har inte fått ett språk för att kunna ställa frågorna, eller att kunna tolka svaren, som man inte kan höra. Situationen är fruktansvärt frustrerande för både barnet och föräldrarna. Man ser varandra, man gissar, man tolkar uttryck och åtbörder. Hur skall den döve få det språk, som den hörande har och kan förstå? Hur skall den döve förstå vad som uttalas, när han inte hör? Svaret var att lära sig hur läpparna formas när ljuden uttalas. Ingen hjälp fanns att få i Luleå, dit familjen hade flyttat. Den närmaste skolan för
döva barn fanns i Härnösand, sedan i Stockholm eller Örebro. När Lasse blev sex år kunde han börja på ett kindergarten för döva små barn i Stockholm, därefter i den ordinarie skolan för döva barn i Örebro. Han var inneboende i familjer ett läsår i taget och träffade sin egen familj på sommarlovet. För föräldrarna och särskilt för mamma betydde det längtan, oro och många, många tårar.
Ett annat problem för de döva var att den inbördes kommunikation skulle ske med det talade språket, inte teckenspråket. I dövskolorna motarbetades teckenspråket ungefär av samma skäl som meänkieli i Tornedalens skolor. Teckenspråket utvecklades ändå och är idag ett etablerat språk för döva i skolan och samhället.
Studierna fortsatte och efter ett antal år fick han och några andra döva med hjälp av donationer läsa in kurser på Hermods och efter ytterligare ett antal år kunde han avlägga studentexamen vid Norra Real i Stockholm som privatist 1966, 23 år gammal. Han var den förste döve i Sverige, som tog den för sin tid exklusiva examen. För mamma var det nog en av hennes livs allra lyckligaste stunder, när hon fick ta emot Lasse som student på Norra Reals skolgård.
Han skrevs in på Sockholms Högskola (universitet) för studier i lingvistik med särskild inriktning på teckenspråk.
Han tänkte sig bli lärare för döva. Det blev han också på folkhögskolan i Leksand.Han gifte sig med Ann-Marie och de fick två barn, Johan och Åsa.
Han var redan då engagerad i Sveriges Dövas Riksförbund och det blev hans huvudsakliga verksamhetsområde på svensk, nordisk, europeisk och världsnivå ända fram till pensioneringen.
I SDR:s kondoleansmeddelande med anledning av hans bortgång kan man läsa följande: “Lars-Åke Wikström, även kallad LÅW, har lämnat oss. LÅW är ett välkänt namn bland döva i Sverige, men även i Europa och världen. För många var han en vän, styrelsemedlem, arbetskamrat och förebild. Hans hjärtefråga var språkpolitik, och hans insatser för teckenspråk och tvåspråkighet öppnade många dörrar och resulterade i flera framgångar.
Hans motto var ”Döva kan” och “Döva vet bäst om döva”. På 1970-talet initierade han dövmedvetanderörelsen i Sverige, som sedan spreds i Europa. Han har suttit i SDR:s styrelse i 25 år, varav 17 år som förbundsordförande. Detta är ett rekord inom SDR. Han har också suttit i WFD:s styrelse i 16 år och varit aktiv i Dövas Nordiska Råds styrelse i 29 år.
LÅW hade en enastående förmåga att tala för dövas sak och teckenspråket inför beslutsfattare och politiker. Ingen politiker eller åhörare var oberörd efter ett möte med LÅW. Med anledning av hans betydelsefulla insatser fick LÅW Kruthmedalj nr 24”.(Kruth- medaljen är SDR-rörelsens förnämsta utmärkelse.)
Ja, så blev livet för den döve lille pojken från Seskarö och Luleå. Han fick komma till familjens sommarställe på Seskarö en liten tid varje sommar från sitt sjunde år ända fram till pensioneringen. Nu återkommer han för gott till sin födelseort och får vila bredvid sina föräldrar i familjegraven.