Rolf Mickelsson, Kierats, har lämnat oss efter en tid med en svår sjukdom. Han var född 13 oktober 1942 och uppvuxen på kronotorpet Kierats utanför Jokkmokk.
Han var yngst i vår syskongrupp och vi växte upp i en tid då fattigdom var mer regel än undantag. I huset vi bodde i fanns inte vatten eller avlopp, ingen elström, telefon eller radio. En gång i veckan kom postbussen förbi och då kom veckans dagstidningar Norrländska socialdemokraten och Norrskensflamman. En minnesbild är när vi låg på köksgolvet och tittade på bilderna i tidningarna. Norrlänskans tabloidformat var för stor för små barnarmar.
Vi växte upp tillsammans i en trygg och fin miljö där närheten till naturen var en del av vår verklighet. I vårt hem förekom inte aga, hårda ord eller straff. Att hjälpas åt och dela glädje och sorg blev vårt förhållningssätt.
Vår far var skogsarbetare. Skogsarbetet var ett vinterarbete. Då höggs virket som sedan med häst och kälkar kördes till älvar och bäckar som var flottningsleder. Mor skötte hemmet och ladugården. Vår farfar fanns hos oss tills han dog. Mormor flyttade hem till oss när hon inte längre klarade sig själv. Det var berikande och bra för oss barn att få växa upp tillsammans med de äldre i familjen. Småbruket tillsammans med husbehovsfisket var viktigt för vår försörjning.
Rolf hade läs- och skrivsvårigheter. På den tiden kallades det för ordblindhet (dyslexi). När han började skolan 1949 placerades han på arbetsstugan i Jokkmokk. På arbetsstugan var även vår syster Inga Britt och jag placerade. Förutom sina svårigheter att lära sig läsa och skriva var Rolf precis som Inga Britt och jag vänsterhänt. Han fick inte använda sin vänstra hand i skolarbetet. När vi kom hem på jullovet och vår mamma fick reda på att Rolf inte fick använda sin vänstra hand och om de straff han fick när han gjorde det, tog hon sparkstöttingen och for till skolledningen och föreståndaren på arbetsstugan. Efter det besöket fick Rolf använda sin vänstra hand. Han fick gå om första klass. Det första skolåret och arbetsstugan var inga minnen som berikade hans liv.
Rolf var duktig på att teckna, måla med färgkritor, snida träfigurer. När han gjorde ett yxskaft, en kosa eller något annat bruksföremål blev resultatet stil och formmässigt vackert. Han var god vän med konstnären Vidfast Björklund och hos honom lärde han sig grunderna för silversmide och Rolf blev en utmärkt silversmed. Efter skogsbruksskolan arbetade han som skogsarbetare samt en tid på järnverket NJA i Luleå. Han åkte till Västtyskland och Skåne och avverkade stormfälld skog. Det var ett tungt och farligt arbete och det var stor efterfrågan på kunniga skogsarbetare.
I Höör träffade han Mariann och bildade familj och blev far till Mattias och Annika.
Efter skilsmässan från Mariann flyttade Rolf till Stockholmsområdet och sedan till Harghamn och Harg. Han arbetade förutom som silversmed även som slöjdlärare, var delägare i en handelsträdgård, byggde och renoverade kommunala anläggningar och var aktiv i ett konstnärskollektiv utanför Harghamn i många år.
En kväll för snart 20 år sedan ringde Rolf till mig. Han var bekymrad allt hade bara runnit iväg. Hans hälsa var inte god och han mådde inte bra. Han var förtvivlad och sa att han inte hade någonstans att ta vägen. Mitt råd till honom var kom hem till Kierats och bo här de år du har kvar. Vi bygger en silversmedja så du kan fortsätta med silversmidet.
Så blev det och han kom åter till Kierats och vi fick nästan 20 år tillsammans i våra liv. Rolf blev dement och Kierats var trygghet för honom. Med bra stöd och omsorg av hemtjänsten i Jokkmokk kunde han leva ett tryggt och bra liv.
Hans barn Mattias och Annika fanns hos honom när han lämnade jordelivet. Våra tankar går till Rolfs barn och familjer och Mariann. Vi sörjer nu en fin och snäll far, farfar, bror, morbror och farbror. Saknad av släkt och vänner.
Jag är nu ensam i min syskongrupp och inom mig låter min sorg som när isen råmar på Sörtjalmejaur i oktober och ekot mullrar mellan Routevaara och Kårro fram till Kierats.
Jag saknar min lillebror.