Bästa Kalle du finns ej mer, men minnen har vi kvar.
Till Perdahls sprang vi ofta, mer spännande det var.
Rörigt väldigt rörigt var det, militärer överallt.
Hästar reds av höga herrar, med sadlar under bak.
De äldre av oss barbacka red, med hästar till bäckar små.
Det lättare var än bära vatten till 200 hästars stall.
En dag jag mötte ett ekipage. ”Hej! Vill du rida?” jag hörde någon sa.
Han steg från sadeln ner och lyfte mig upp i sadeln sin.
Jag blev förskräckt. Vad högt det var!
Han ledde hästen som var snäll, och jag fick rida själv.
Du ville följa med din bror till stan en lördag kväll.
Dock nekades du och du grät och grät och grät,
men du och jag vi växte upp.
Vi fick låna båt, en roddbåt som var jättetung,
men jag fick ju ro för jag var äldst. Du satt på bakre toft.
Vi rodde ut i viken, ibland så meta vi.
Abborrstimmen följde oss. Vi räknade dem då.
Den ene fick 123 den andre 124.
Jag minns ej vem det var som vann, men roligt hade vi.
Kartongen gick dock sönder, på halva vägen hem.
Men gruset tvättade vi bort. Min mor dem rökte sen.
Efter kriget fanns det grejor, vi hitta överallt.
Ett kammarskott fick våldsam fart, och hamna i din fot.
Som tur den stötte mot ett ben i fot. Vi smög oss upp på vinden er och operera fot.
I Vuonoviken höll vi till all tid. En dag vi såg ett flygplan surra.
Vi viftade med åror högt. Då gjorde den en sväng och landa. Vad hade vi gjort?
Vi bara vifta åran. Vi följde planet in till stranden.
Tänk om vi fått flyga, men tiden var för knapp. Vi såg den flyga iväg.
I många timmar härjade vi, i naturlig ”half-pipe” corner i knuten av ert hus.
Där vinden byggt en ”pipe”, Ja många timmar vi lekt ihop. Och plötsligt var du borta.
Du for till Boden för att spela. Vi sågs ej på mycket länge.
För elva år sen flyttade vi. Till Luleå för barn och barnbarnen.
Vi möttes på Åkerbärets SPF. Vi båda sjöng i kören.
Men det blev inte länge, du slutade helt plötsligt.
Jag saknade dig och såg dig tyna bort i sängen din.
Försökte få dig upp ur sängen, men du ville inte det.
Nu hoppas jag att Sankte Per får lyssna när du spelar med flygelhorn och näverlur.
Med tiden ses vi nog igen och kan fortsätta reka.
Vila i frid kära Kalle.