Minnesord Nils Ollinen

Nils Ollinen avled den 20 oktober, knappt två veckor efter sin 90-årsdag som firades med familj och släkt vid en lunch på Cape East. Han sörjes närmast av makan Saimi, sonen Henry med familj och sonen Owe.

Nils var född i byn Korpikylä, alldeles nära Matkakoskiforsen i Torneå älv, som den yngste i en syskonskara av sju. Sedan 2012 har han varit ensam kvar, ingen annan av syskonen har varit i närheten av att få fira sin 90:e födelsedag. Men Nils var inte bara den siste i sin barndoms familj, han var också en av de sista i sin generation av håvfiskare i Matkakoski. En generation av män som hanterat håven, siken och den traditionsenliga delningen av fångsten sen de var små pojkar. En av dem som exakt visste vilken grop siken står i, en av dem som hade håvfisket i sin ryggrad.

Nils uppväxt på en bondgård intill Torneälven gav ett livslångt intresse för djur, natur och längdskidåkning. Självhushåll genom odling, fiske och hårt arbete var en självklarhet. Närheten till den finska gränsen blev genom andra världskriget också något som präglade Nils liv starkt, inte bara negativt. Det fanns många spännande historier att berätta från krigsåren, sedda genom en pojkes ögon med huset delvis bebott av svenska militärer. 

Så småningom blev det militärtjänst ända nere i Umeå på K4. Nils ville rida! Han gjorde det på bästa sätt och fick flera fina hedersbetygelser med sig hem. Senare i livet har han varit Hemvärnet trogen och gjort högvakten inte mindre än tretton gånger! 

Efter militärtjänsten utbildade sig Nils till vägmästare i Katrineholm. Ett yrke som passade honom väl. Att leda människor i ett tekniskt jobb som innebär rörlighet, omedelbarhet och många kontakter.

En brors vistelse i Finland ledde till att Nils träffade sin stora kärlek Saimi i Jämsä utanför Jyväskylä. Saimi flyttade med till Haparanda som blev den stad där det gemensamma familjelivet har levts och där sönerna Henry och Owe föddes och växte upp. Stor var lyckan över att också ha barnbarnet Anna nära i samma stad.

Nils var en man som klarade av det mesta själv, en ”tuffing” på det vis som tornedalska män i den åldern fostrades till. Men Nils var också en god människokännare med ett stort intresse för släkten. En sammanhållande länk och en rik källa av berättelser som levandegjort släktingar och andra personer som inte har varit möjliga att lära känna för yngre generationer.

Med Nils går en epok på många sätt i graven. Nils har satt punkt efter ett långt liv, vi minns honom för alltid med stor värme i våra hjärtan.