Åke R Henriksson, Jukkasjärvi, har hastigt avlidit 77 år gammal. Han sörjes närmast av hustrun Ingrid och barnen Berit, Inger och Roland med familjer. Han växte upp i Puimunen samt i Ljusdalsbacken i Kiruna. Hela livet blev han hembygden trogen, i Jukkasjärvi och slutligen i Pikkupalo. Arbetslivet började han som chaufför men fick snart anställning inom LKAB. De sista arbetsåren ägnade han åt Jukkasjärvi Hembygdsförening och var även med i Ice Hotels styrelse.
Sin livskamrat och älskade hustru, Ingrid, träffade han 1958 och två år senare gifte de sig. De fick tre barn, Berit, Inger och Roland som alla bosatte sig i Umeå. Avståndet till Umeå var inget problem för Åke och Ingrid som utan betänkligheter tog den alltid släpförsedda bilen och hjälpte till med allt från barnvakteri till allehanda byggen.
Åke och Ingrid var oskiljaktiga. De hade så många gemensamma projekt och planer för framtiden ända in i det sista. Familjen stod alltid i centrum och hemmets väggar täcktes med såväl familjefoton som alla barnbarnens alster – allt var lika mycket värt. Han var själv en duktig konstnär – ritkolen och pannåerna barnen köpt var han för rastlös att nyttja, men med barnbarnen växte fantastiska verk fram i ritblocken, på servetter eller på en gammal vägg som ändå skulle omtapetseras.
Åke var mycket sportintresserad, men främst som åskådare. Den egna idrottskarriären sträckte sig till hisnande färder utför Puimusberget på längdskidor, gärna med en avslutande egenbyggd ”hoppa”. Han startade också ketchup- och vattenkrig, där barnbarnen gärna fick gå segrande ur leken.
Föreningsmänniskan Åke var inte rädd att ta på sig ordförandeposten eller rollen som konferencier. Mest engagerade allt som rörde hembygden – det förflutnas bevarande, såväl texter och fotografier som byggnader, levnadsöden och inte minst det hotade minoritetsspråket meänkieli.
Åke var också en skrivande man, som alltsedan 60-talet, varenda dag, noterat väder, vind och det viktiga för dagen. En särskild dagbok inbunden i skinn inhandlades i bokhandeln i Umeå i god tid före årsskiftet. För oss har dagböckerna blivit en ovärderlig källa när frågetecken kring första snön, potatissådd eller temperaturer behövt rätas ut.
Naturen stod honom nära. Han var ingen stor jägare, men deltog i älgjakten mest för det sociala. Mången älg har räddats till livet under hans historier vid lägerelden.
Åke älskade att fiska. Helst på Sautusjärvi med Ingrid vid årorna. Han undervisade barn och barnbarn i ”hopa-hopa”, hur man ror baklänges. Det skulle vara nätfiske – sportfiskare hade han liten förståelse för, även om han med åren intog en lite mer ödmjuk inställning. Han kunde dock inte låta bli att erbjuda dem sin fångst efter turerna till Sevusaivo, Rienakka- eller Sekkujärvi.
Åke, alltid full av liv, en stor humorist, alltid vänlig och glad, har nu lämnat oss.
Vi anhöriga saknar honom oerhört. Vi är så tacksamma över att Åke var just vår make och pappa. Vi kommer alltid minnas honom med stor glädje och mycket ljus.