Anna Magnhild Larsson, min moster. Du längtade till sommaren, hoppades att den skulle bli varm och solig. Det blev inte så. Du somnade in då våren knackade på kung Bores dörr.
Du växte upp i Sammakko, som yngst av tretton barn. Du berättade att det var först när du var vuxen som du kände en syskonrelation med dina äldre syskon, du lekte och umgicks med syskonbarnen som var jämngamla med dig.
Du ville se mer av Sverige, så du sökte som ledare till Åsa koloni, där arbetade du några somrar. Du fick arbete i Karolinska sjukhuset i Uppsala, du trivdes att bo i en större stad. Du träffade Roland som blev pappa till din dotter Britt-Inger, du valde dock, att flytta upp igen och uppfostra din dotter på egen hand.
Britt-Inger fick stanna hos dina föräldrar då du sökte och fick arbete i Gällivare, först arbetade du i ett kafé, sedan fick du arbete på Gällivare sjukhus. Då du fick en egen lägenhet, fick din dotter flytta till Gällivare, då var hon sju år, dina föräldrar var inte glada, men förstod att du ville ha henne hos dig.
Du arbetade tills du var 70 år, de senaste åren på Älvgården, det var sjukdomen som satte stopp för fortsatt arbete, du sa alltid till oss anhöriga att det var så roligt att arbeta, och uppmuntrade oss att arbeta så länge vi orkade.
Du bodde med Folke i Koskullskulle i över 20 år, men flyttade ensam till Gällivare, då du fick större problem med din hälsa.
Dina intressen var att fiska, du kunde stanna vid Noulajärvi och fiska efter avslutad arbetspass, du sa att det var så rogivande att stå och vänta på napp. Du hade alltid med dig fiskeredskap då du åkte till Sammakko.
Det största intresset var förstås, ditt barnbarn Nicklas och dottern Britt-Inger.
De sista åren bodde du i Svedjan, Älvgården, då du inte längre klarade av att bo ensam på grund av din sjukdom.
Anna, snart är sommaren här, jag har haft svårt att ta till mig att du inte längre finns hos oss. Det händer att jag tar telefonen och ska ringa till dig, jag saknar dig, saknar våra diskussioner, då du alltid slutade med ”JAHA”, om jag hade rätt i en diskussion. Jag saknar din glädje, ditt leende då jag kom på besök. Men, Anna – jag ler trots att jag bara vill gråta, då jag tänker på din och min resa tillsammans. Men mina minnen finns kvar.