Min mamma, Else-Maj Wiss, Övertorneå, har lämnat oss, 87 år gammal.
Ett band har klippts av.
Jag får en känsla av att vara ute på gungfly. Allt som finns kvar är minnen, men framför allt känslor, känslan av hennes närvaro.
Jag tänker att jag ska ringa och berätta att vi är tillbaka från en resa, att vi har hittat kantareller, att vi har plockat lingon och jag ska komma med sylt åt henne, fråga hur hon mår och kanske förebrå henne för att hon inte har ätit ordentligt.
Mamma, vi är så tacksamma över att vi fick ha dig hos oss, på Seskarö, hela sommaren.
Samtalen vid kaffebordet på verandan, middagarna ute i kvällssolen. Det är stunder vi bär med oss, då vi fick del av din värme, din humor och din klarsynthet.
Jag tänker på alla gånger du sa tack. ”Tack för att du ringer, tack för att du kommer, tack för allt du gör”, sa du så ofta. Du visade en så stor tacksamhet för det lilla, för skönheten i pelargonerna som blommade, för blåbären till frukost och för ledstången till dasset.
”Där livets hav oss gett en strand”, så skrev pappa på Solebo-skylten som han satte upp ovanför dörren till stugan.
Korset som får följa dig har vi gjort av drivved som havet sköljt upp på vår strand.
Blommorna är de som vi stannade och beundrade, när vi sakta gick upp till din stuga på kvällen.
”Där livets hav oss gett en strand.” Vi är kvar här, men du, mamma, har nu nått den andra stranden, på din färd över livets hav.
Tack för det liv du gav oss.