Brinnande engagemang. Varmt solidariskt hjärta. Stor kulturpersonlighet.
Det är ett försök att kortfattat beskriva vår vän och kamrat Fernando Ramirez som den 10 maj avled. Vi lärde känna honom när han i slutet av 1970-talet blev medlem och engagerade sig i Latinamerikakommittén i Luleå.
Otaliga demonstrationer, insamlingar och möten har han deltagit i.
Hans kulturintresse har resulterat i fotoutställningar, fyra böcker, noveller, artiklar, musik- och dansprojekt (tango- och salsaaftnar), närradioprogram (Latinska timmen). På somrarna ordnade han Latinska hörnan i stadsparken i samband med olika stadsfester. Där bjöds bland annat på piroger och latinamerikansk musik.
Men kampen mot diktaturen i Chile och de andra högerdiktaturerna i Latinamerika var kärnan i hans engagemang.
Fernandos kämpade även mot främlingsfientligheten vilket resulterade i många insändare och tyvärr även dödshot från nazister. När Luleå fick ta emot flyktingar från Jugoslavien var han med och bildade LIV (Luleå mitt I Världen) som arbetade för att motverka den gryende rasismen.
Dessutom var han en sport- och idrottsmänniska. Som nybörjare på skidor deltog han i Latinamerikakommitténs stafettlag i Råneå-Luleåstafetten. Trots att en snöig Fernando dök upp vid växlingen efter ett fall i en backe, så vann vi. Han sprang många maratonlopp, exempelvis Boden-Luleåmaran och Skellefteå Midnattssolsmaraton. Han cyklade till en Nordisk fredsträff i Åland. Han var en flitig gäst på gymmen och i löpspåren.
Fernando var väldigt social med en stor vänkrets samt var genuint nyfiken på människor.
Generositet och Fernando var siamesiska tvillingar. Han avskydde hjärtligt när någon försökte sätta sig på en annan människa, då kunde det blixtra till av vrede i hans snälla ögon.
Han hann skriva fyra böcker, som tyvärr ännu inte är översatta till svenska. Böckerna har uppmärksammats både i Sverige och i Chile. De som läst dem har gjort det med glädje och stort utbyte, speciellt över skildringar kring så kallade kulturkrockar. Böckerna bottnar i självbiografiska erfarenheter och upplevelser. Bibliotekstjänst har i en bedömning gett en av böckerna högsta betyg.
Fernando var dock inte bara en skrivande människa, utan även en fena på att muntligt berätta historier och anekdoter, inte sällan ur hans rika egna liv.
Familjen var viktig; barn och barnbarn var något som stod honom varmast om hjärtat.
Mot slutet berättade han att det värsta med sin dödliga sjukdom var att han inte skulle få se sina barnbarn växa upp.
Fernandos minne lever.
Våra tankar går till livskamraten Pia, sönerna Pablo och Cristian med familjer samt Patricia.