Adjunkten, poeten och vännen Gunnar Vincent Johansson har efter en längre tids sjukdom gått bort.
På många sätt förblev han norrbottning, även om han studerat både i Uppsala, Stockholm och Helsingfors och sedan under många år haft fast lärartjänst i Vällingby.
Gunnar Vincent – eller GJ som han kallades i kamratkretsen – föddes i Korpilombolo 1935 och växte upp med två språk, både svenska och Tornedalsfinska. När han var tretton år flyttade familjen till Luleå - till den nya stadsdelen Örnäset, som tillkommit, i spåren av utbyggnaden av NJA – Norrbottens Järnverk – och behovet av mer arbetskraft. Och denne kom från de nordliga delarna av Norrbotten, främst Tornedalen.
I läroverket i Luleå gick han först realskolan och sedan gymnasiets allmänna linje – och blev populär med sin ofta drastiska humor och sitt kraftfulla språk. Han kom också att i framtiden behålla sin dialekt som ett uttryck för troheten till sitt tornedalska ursprung. Han visade också konstnärliga sida och gjorde affischer till gymnasieklubben Halsduken. Han tecknade med kraftiga linjer och lätt surrealistiskt. Han var något av en entertainer, vann skolans vältalighetstävling och tävlade även i Stockholm, där han gjorde nya bekantskaper som han sedan höll fast vid.
Efter värnplikten på 1 19 bar det till Uppsala där naturligtvis studentlivet fick sin beskärda del, särskilt vid Norrlands nation. Han blev också med i den illustra Juvenalorden med medlemmar som bland andra Moltas Eriksson, Lars O’ Månsson och Tage Danielsson.
Med sikte på läraryrket tog han i Uppsala akademiska betyg i bland annat psykologi, nordiska språk, litteraturhistoria, filosofi, historia och finsk-urgiska språk. Detta kompletterade han senare vid Stockholms Universitet med religionskunskap och filmvetenskap. Han kom också att arbeta inom föreningen Norden och blev under flera år lärare i svenska för kvinnliga finska gymnasister under några sommarveckor. Han framhöll att engagemanget inom föreningen Norden kändes självklart, som ett sökande efter rötter.
Så småningom fick han fast lärartjänst i Vällingby, där han även undervisade i filmkunskap. När jag vid mina resor kinesade hos vännen GJ i radhuset i Hässelby kunde vi i timmar sitta vid köksbordet och prata Tornedalen fast från två olika håll. Hans från Korpilombolo, jag från Luleå. Han berättade om laestadianismen som ännu ligger i luften däruppe men som innebar spänningar i det nya samhälle som då växte fram. Om man då som socialist övergav föräldrarnas laestadianism, så innebar det också skuldkänslor.
Ibland nämnde Gunnar Vincent att han skrivit en och annan dikt – och 1980 utgavs diktsamlingen Vril. Boken mottogs mycket positivt med sitt särpräglade bildspråk och starka kombinationer.
Närmast sörjande är systern och svågern, Gun och Ingemar Bergkvist.