Henning Larsson, min morbror. Du var näst yngst av tretton barn. Du var en riktig spelevink, som barn fick vi höra många upptåg som du gjort då du var liten.
Jag nådde knappt till strykbrädan då jag fick stryka vita skjortor till dig och stärka kragen (mormor hade lärt mig, hur man gjorde), sen skulle du ha vågklämmor i håret, tre stycken, innan du for på dans. Vi kallade dig för ”pjatten”.
När jag, min syster och moster Anna började köra för körkort, så kom du 2–3 gånger i veckan och förhörde oss på alla vägmärken med mera, så tack vare dig så klarade vi teorin galant.
Du flyttade till Göteborg, Frölunda på 1960-talet. Men varje sommar kom du till Sammakko, då var det som om hela byn fick ett nytt sken, då du var där. Du var den som hälsade på alla i byn, Alalahtis levde upp, för släktingar, bekanta kom hela tiden på besök, då du och din fru Iris åkte tillbaka till Göteborg så suckade Sammakko av sorg, för det kändes så långt till nästa sommar.
Jag var och besökte dig i februari i år, du bodde då på ett äldreboende. Du var glad men lite dämpad, du sa att du hade en önskan att ännu en gång få komma till Sammakko, men att du förstod att det inte var möjligt.
Du berättade att du funderar mycket på Iris, din fru, som somnade in för mindre än ett år sedan. Du berättade också att du blivit ”gammelfarfar” och såg framemot att få träffa barnet.
Henning, du glädjespridaren och charmören, tack för att du var min älskade morbror. Nu är alla barn efter Sandra och Oskar Larsson borta, så nu är jag och mina kusiner, de äldsta i släkten Larsson, så vi får fortsätta att förvalta vårat arv väl.