Ivar Ylipää var född i Sattajärvi 1929 men flyttade med föräldrar och tre syskon till Hörntorpet, en bit efter vägen mot Pajala, när han var fyra år. I torpet bodde redan Ivars mormor och morfar som hade en stor barnaskara. Några av barnen var i samma ålder som Ivar och hans syskon så det var gott om lekkamrater. Naturen med skogen tätt inpå var minnesbilden från barndomen,
Når han uppnått skolåldern måste han flytta till arbetsstugan i Pajala. Hans längtan efter mor fanns hela tiden. En eftermiddag, han var sju år då, när det redan blivit mörkt under hösten och snö på marken kunde han inte hejda sig längre, Han smet iväg från arbetsstugan och gick de elva kilometrarna till Hörntorpet. Det lyste från fönstret i pörtet när han kom fram. Han satte sig på några timmerstockar på gården, satt där länge men vågade inte gå in. Han var rädd för att bli anklagad för att ha gjort fel. Hur länge han satt där mindes han inte senare men till slut började han gå de elva kilometrarna tillbaka till arbetsstugan. På morgonen upptäckte föräldrarna spåren efter barnfötter i snön och förstod att det var Ivar och började genast försöka få reda på han kommit tillbaka till arbetsstugan.
När den sjuåriga skolan var slut arbetade han med fadern i skogen. Det var före motorsågarnas tid. I djupsnö fick de vada sig fram till träd som skulle fällas. Ett slag med yxan mot stammen. Snön som rasade ner från grenarna hittade innanför blusen, tinade av kroppsvärmen och rann ner efter ryggraden. Det var ett tungt arbete, dag efter dag i månader. Annan tid jagade han ekorrar och skogsfågel, sålde till en handlare i Pajala.
Ivar och Lilly träffades i Pajala. De gifte sig 1949 och fick två barn Ove och Marianne. Ivar fick uppleva att familjen utökades med barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn, alltså fem generationer.
1951 köpte han och Lilly ett litet kafé med matservering i Övertorneå som de drev under några år. Snickarutbildning i Luleå 1962. Efter avslutad utbildning arbetade han på olika småbyggen som fanns i Pajala. Han byggde även ett egnahem där. Men inkomsten var osäker så han sökte och fick fast anställning på Assi som skogsarbetare.
1969 sålde familjen huset och flyttade till Luleå. De bodde där drygt två år, men längtan till Tornedalen var stark så det blev återflytt till Pajala 1971. Där byggde de ett nytt hus på Strandvägen, samma väg som deras tidigare hus låg på. Han var anställd på Assi under åren 1964 – 1987, fick sluta när skogsarbetarna inte längre behövdes. Maskinerna övertog arbetet.
Som vänsterpartist var han vice ordförande i socialnämnden under två perioder 1975–1980. Han var starkt engagerad i skogsarbetarstrejken 1975.
Älgjakten var ett av hans intressen. Han sköt en älg för bara tre år sedan. På bilden ovan sitter han på älgpass. Ivar blev pensionär 58 år gammal. Han uppskattade verkligen pensionärstillvaron som han fick avnjuta i drygt 29 år.
Det nya huset på Strandvägen, med utsikt mot Tomeälven, byggdes 1972. Ivar och jag var jämngamla. När jag hälsade på i det nya huset första gången vid midsommartid 1973, jag var 45 år, satt jag ensam vid fönstret fascinerad av utsikten, midnattssolens blänk i älvens spegelblanka vatten. Först inpå småtimmarna lyckades jag förmå mig att gå och lägga mig.
Den naturnära utsikten fick Ivar tillsammans med Lilly uppleva i 44 år. Det är få förunnat.