Vår fjällvandrar- och fiskekompis, vännen Leif Wirén, har plötsligt lämnat oss.
Leif var ingen ”dussinmänniska” enligt Kirkegaard som han ibland själv citerade, alltså en människa som följer de flesta sociala konventionerna, är som alla andra. Med sin intelligens, sin allmänbildning, sina upptåg och sin drastiska humor, var han alltid lite mer. Leif föddes och växte upp i Tärendö i Tornedalen, tog studenten i Haparanda 1965 och fortsatte med akademiska studier i Uppsala.
Första året läste han religion med teologerna för han var, typiskt för Leif, nyfiken på grundkurserna i grekiska och latin. Sedan studerade han historia, filosofi, finska och en del andra ämnen och blev gymnasielärare i dessa ämnen.
I Uppsala var han också aktiv i hembygdsföreningen Birkarlarna och fick där flera nya vänner. En del av oss lärde känna honom redan under gymnasieåren och vid studierna i Uppsala, men riktigt goda vänner blev vi först under våra årliga fjällvandringar med fiske som började år 1978 och fortsatte till omkring 2010. Några vinterfjällturer gjorde vi också under 1980- och 90- talen. Leif gjorde också flera fjällvandringar på egen hand, alltid i markerna utanför de stora vandringslederna. Han fotograferade också flitigt, så när vi träffades blev det extra många diabildsstudier. Fjälläventyren blev kortare och mer sporadiska, när krafterna började svika en del av oss. Men så sent som 2016 gjorde han två turer med sin bäste vän Christer Nikka och dennes familj, en i Ritsemområdet och en i Sarekmassivet.
I fjällturerna med fiske var Leif Wirén verkligen i sitt esse. För dem av oss som knappt varit i fjällen blev han ledaren, läromästaren och inspiratören. Han kunde både det praktiska och det teoretiska om fjällvärlden och delade gärna med sig av sina kunskaper. Tittade man in i hans tält på kvällarna kunde han ligga och läsa Axel Hambergs Sarekbok, någon annan bok om fjällen eller en filosofibok av Platon eller Kolakowski. I sitt arbete som gymnasielärare, sedan 1991 vid Sandbackaskolan i Arvidsjaur, trivdes han också utmärkt, var uppskattad av både elever och kollegor, inte minst för sina djupa och mångsidiga kunskaper och sin kärnfulla humor.
Det sociala livet utanför skola och fjällvärld var inte intressant för Leif Wirén. Inte ens med oss, hans närmaste vänner, ville han ha särskilt mycket kontakt mellan varven. Ännu mindre kontakt ville han ha med släkt eller barndomsvänner, sådant kallade han för småborgerligt och onödigt och vi kunde aldrig påverka honom i den frågan.
Vid lägereldarna i vildmarkerna hade han ofta historier om kluriga gubbar och udda händelser hemma i Tärendötrakten, så helt kunde inte heller han släppa kontakten med sin bakgrund. Men Leif var en man för sig, vänfast, ärlig och generös och han såg ett aktivt liv som det bästa. Ibland citerade han sin morfar Axel, som när han inte längre orkade arbeta med sitt jordbruk, frågade sig: ”Få se hur många såna här överflödiga (Ylimääräinen, på finska), eller extra år man kommer att få”?
Leif fick inte särskilt många extra år efter pensioneringen, utan avled hastigt den 18 april vid 72 års ålder. Vi hans vänner, liksom hans syskon, känner stor sorg och saknad och det blir säkert lite tomt under somrarna också i Norrbottensfjällen, där Leif älskade att vistas.