Tacksamhet och glädje.
Det är honnörsord för Ann-Britt Aasa, Juoksengi, som väljer att bejaka livet.
- Jag är tacksam för det jag får vara med om och har en plan att göra det jag tycker är roligt, säger hon.
De mörka dova mansrösterna inleder för att allt eftersom ge plats åt de ljusa medan musiken sprider sig i kyrkan. Då och då tystnar musiken och ersätts av skratt och småprat.
- Det blir för mycket barntrall, inte en enda insats får komma försent, en gång till, säger Håkan Tholerud, musikalisk ledare.
Han sitter vid pianot och drillar kören.
Mitt mellan kören och pianot står Ann-Britt Aasa.
Hon har spelat över 100 matcher tillsammans med Luleå baskets damer, hon fäller en tår när någon tar en OS-medalj, hon önskar fred på jorden, om dagarna studerar hon och lotsar barn i sin roll som förskollärare och om kvällarna drillar hon Övertorneås körer och håller en vakande hand över sin familj.
- Mitt stora mål är att få ihop det. Jag vill göra så mycket som möjligt, säger Ann-Britt Aasa.
Körledare och körmedlem
Hon är inte den som utmärker sig. Hon smälter in i en grupp och verkar närmast osynlig. Tills hon plötsligt bara står där och leder.
- Jag har aldrig sökt ledarskapet men behovet har alltid funnits och då har jag gjort det. Jag försöker att lyssna. Egentligen är jag nog en dålig ledare för jag vill att alla ska vara nöjda. Alla kan inte vara nöjda, men jag vill det ändå.
Hennes liv har inte alltid varit guldkantat. Hennes lillebror dog när hon själv var åtta år och inte minst det har fått henne att ta vara på livet här och nu.
- Man vet aldrig när det rycks bort.
Hennes liv är fyllt av aktiviteter, men inte för många säger hon.
- Det kan vara jobbigt att åka hemifrån, men det är aldrig jobbigt att åka dit, det är en skillnad där. Jag är alltid piggare när jag åker hem. Men det skulle inte gå om inte dottern Liv bodde hemma och jag brukar säga till min mamma och pappa som är 80 och 85 år att vi har delad vårdnad.
Gick snabbt
Engagemanget i körerna väcktes när musikern Stefan Nilsson ringde och behövde en kör. Just då fanns ingen kör som kunde ställa upp i Övertorneå. Så hon och Josefina Simu raggade ihop en kör.
- På onsdag ringde vi runt, på torsdag övade vi och på fredag sjöng Sista minuten kören med Stefan Nilsson. En månad senare ringde han och frågade om vi ville sjunga på Yttersti som förband till Di Leva "jaja", sa vi och vi har jättekul. Vi har en tillåtande attityd och sköna människor. Vi har hittat vår form.
Nyligen sjöng kören med Py Bäckman.
- Det är jätteroligt att sjunga i kör. Jag har vuxit upp med Ann-Britts storebror, hon är jätteduktig på körledning och är den som bildar team, säger Hans Palo.
Han är med i både Sista minuten kören och i manskören Klossit.
- Manskören är mitt övningsobjekt, en plantskola till Sista minuten kören. Jag är dålig på att spela piano men man kommer långt med entusiasm. Överhuvudtaget tycker jag att folk ska vara positiva och glada mot varandra, det smittar av sig. Med tanken går det att förändra mycket, säger Ann-Britt Aasa.