Paret häckade i en avhuggen lång björkstam på ett kalhygge inte så långt från där jag bor. Jag tog det mycket försiktigt till börja med, för att inte oro paret i häckningen. Jag vande paret att jag befann mig på precis samma ställe varje gång så att dom såg mig helt öppet där jag fanns. Platsen var helt perfekt för att fotografera.
Under tiden som gick så lärde jag känna Lappugglornas beteende som familj och samarbetet mellan hane och hona, deras läten, hur dom kommunicerade med varandra och agerade i olika situationer.
Det var enbart honan som ruvade på äggen. Hon fick sorkar levererat till sig av hanen för att kunna ägna sig enbart åt ruvningen. Någon liten flygtur tog hon ibland men det rörde sig om bara några minuter för sina toalettbesök och för att sträcka på vingarna litegrann
Dagarna gick och jag märkte att något hade hänt i boet. Äggen hade nu kläckts för hennes beteende ändrades till att kolla med blicken djupt ner i boet där hon låg. Hon var så försiktig och då hon fick sorkar levererat av hanen åt hon dom inte själv, utan styckade upp dem i små, små bitar och gav till ungarna som nu kommit till världen. Det visade sig att det var två ungar.
Hon var en helt underbar mamma som skyddade, värmde och matade sina ungar hela tiden och lärde dem olika läten.
Med tiden for hon på längre turer själv ju större ungarna blev, fångade sorkar och ibland så tog hon till och med ett bad någonstans, för då hon kom tillbaka var hon alldeles blöt och mörk i fjäderdräkten. Då satte hon sig en bit bort och började putsa sig torr innan hon återvände till boet. Ungarnas avföring åt hon alltid upp eftersom de var för små för att kunna göra behoven utanför boet.
Ungarna växte mycket snabbt och man kunde se hur dom blev mer och mer för sig med tiden... När de blivit lite äldre så styckade hon inte sorkarna mer åt dem, utan gav dem hela och dom fick prova på att försöka svälja dom. Det gick inte så bra från början men hon manade på dom att inte ge upp.
Några gånger fick jag vara med om att honan störtade ner från boet för att hon hört en sork springa bara strax framför där jag befann mig. Jag såg hennes blick stirrade på en punkt några meter framför mig. En gång styrde hon rakt mot mig och nöp en stor sork bara fem meter från mig. Det var mäktigt!
Ungarna växte för varje dag som gick. Fjäderdräkten förändrades från vit dunig till mörkgrå och dom fick mera svarta täckningar i ansiktet. Dom blev mer rörliga i boet och kämpade om vem som skulle ha maten som kom. Nu åt dom hela sorkar om dom var i passande storlek. Deras näbb och strupe måste vara extra stor eftersom dom ibland kunde svälja en ganska stor sork. Ibland fick dom kämpa riktigt ordentligt. Dom kastade och stötte med kroppen, för att med kraftens hjälp få den svald. Honan stannade kvar och observerade då dom åt för att se att det gick bra.
Efter att de ätit så hade hon en stund med lättsam putsning av deras fjäderdräkt och det verkade också vara en öm närkontakt med ungarna. Som för att stärka banden mellan dom inför framtiden. Det var fantastiskt att se.
Honan tillbringade hon allt mindre tid i boet sista veckan. Hon satt ofta på en gren strax intill. Det var som om hon nu försökte vänja dom att hon inte alltid kommer till boet då dom skriker efter mat.
Nu började det vara dags för utflyttning från boet. Ungarna var mera vakna och aktiva i boet under dagen, flaxade med vingarna och följde med i allt som hände runtomkring. Småfåglar som flög runt boet, då jag rörde på mig, samt att dom reagerade på olika ljud som lät överallt.
Man kunde se att dom var mer och mer beredda inför att ta sig från boet och den 26 juni hoppade båda ner på marken. Jag såg att stubben var tom då jag kom dit och valde att avvika och inte gå fram eftersom honan kan vara enormt aggresiv och skydda sina små då dom lämnat boet.
Jag kände mig nöjd och belåten över att ha fått följa med uppväxten i stubben och fått lära mig så mycket om Lappugglan på dom här fyra veckorna. Lappugglefamiljen finns i mitt fotohjärta på en alldeles speciell plats!
På nästa sida finns fler av Karin Thorells foton.