Per-Erik ”Pelle” Dahlborg, Luleå, har avlidit vid en ålder av 83 år.
Han var verksam som bilsskollärare och trafikinspektör under sitt yrkesverksamma liv med hela Norrbotten som arbetsfält.
Jag blev ledsen när min syster Maja meddelade mig det sorgliga beskedet att min svåger och vän Pelle gått bort. Visserligen var det ingen chockerande nyhet då Pelle varit sjuk länge men ändå blir man tagen då beskedet är så definitivt.
Pelle och jag träffades i slutet på femtiotalet då Maja presenterade oss. Vi kom att bli mycket goda vänner från första stund. Jag en arbetslös tonåring som levde ett fattigt liv i Kannusjärvi och som saknade TV. Pelle tog mig till sin kusin Anders i Ylinenjärvi där vi kunde se olika sportprogram.
Pelle var musiker i sin ungdom och spelade basfiol. Många gånger kompade han Glenn Miller och Benny Goodman när vi lyssnade på deras skivor.
På Pelles inrådan flyttade jag till Arboga och utbildade mig i teleteknik och blev sedan kvar där. Våra möten blev därför allt glesare. På våra sommarsemestrar träffades vi. Då hade min far Hjalmar förberett olika projekt för gården som skulle fixas när vi var många samlade. Pelle brukade påta sig rollen som en mycket komptent och nitisk arbetsledare. Efter en hård arbetsdag kunde vi fortsätta med nattliga fisketurer till sjön ”Sompanen”.
Vi kunde också för vårt nöje åka till Kievari i Ylitornio för att dansa. Pelle tyckte om att dansa. På hemvägen kunde vi besöka ”hemvändardansen ” i Kuivakangas som var både ystra och hjärtligt roliga. Ibland fick vi stanna hemma i Kannus då våra damer fick åka till nämnda ställe, då fungerade Pelle som trollkonstnär till alla våra syskonbarns stora glädje.
Pelles stora intresse var dock naturen. Han jublade stort när han hittade sällsynta växter som orkidén norna – en rar Norrbottensblomma och som växte utmed Isojokis strand. Han använde jämt växternas latinska benämningar.
Vi hade också många underbara stunder när han deltog i älgjakterna i Kannusjärvi. Där brukade vi – jag och mina söner – våldgästa honom. Där trivdes han enormt och undervisade oss om älgens olika läten. Det var med skräckblandad förtjusning vi lyssnade till hans härmande av älgkons brunstläte som vi trodde skulle locka fram älgtjuren ur något buskage.
Pelle var en underbar och kunnig person att ha med sig i skogen. Genom honom fick vi lära oss en massa om Norrbottens flora och fauna. Ibland kunde han i samband med bastuuppvärmningen låta oss lyssna till hans duett tillsammans med koltrasten bakom bastun.
Pelle hade också djupa kunskaper i astronomi och lärde oss i mörka höstkvällar om de olika stjärnbilderna över Kannusjärvi. Mina pojkar är stormförtjusta över detta varje höst när vi är där.
Det har varit tomt utan Pelle under våra semestrar de senaste åren och det kommer att bli fortsatt tomt efter honom i Kannusjärvi.
Våra tankar går i första hand till hustrun Maja och övrig familj. Pelle kommer alltid finnas i min familjs hjärtan. Han fattas oss!