Redaktören, Eskil Anundi, Haparanda, har avlidit. Han blev 91 år och skulle ha fyllt 92 år på julafton i år. Sina sista år tillbringade han på kommunens vårdhem i Haparanda.
Han föddes 1925 på Seskarö som yngst av fem syskon. Eskils föräldrar, mor Elisabet och far Bernhard, kom båda från Finland. Mamman dog när Eskil var två år. Eskil fick växa upp med pappan och tre bröder. Uppväxten var svår. Mat fanns inte alltid att äta sig mätt. Eskil var uppvuxen med finska språket som modersmål. Svenska lärde han sig i folkskolan.
Hans dröm var att en gång bli författare och att få studera. Men redan som tolvåring började han arbeta på Seskarö sågverk. Där fick han bära plank. Flera gånger var han nära att åka in i flistuggen, har han berättat. Säkerhetskraven var inte högt prioriterad på den tiden.
Eskil gjorde sin militära värnplikt vid Kungliga Gotlands infanteriregemente 1946-47. Sedan gick hans högsta önskan om att få studera i uppfyllelse då han studerade vid Brunnsviks folkhögskola under åren 1953-54. Humanistiska ämnen, historia och svenska var hans stora intressen.
Det blev många olika jobb för honom för att ha en försörjning. Dessa erfarenheter satte sin prägel på den blivande journalisten, något han kom att ha stor nytta av vid möten med människorna han senare kom att skriva om i sina artiklar. Han provade på yrken som att plocka betor i Skåne, han var fångvårdare och tidningsbud i Malmö, revolversvarvare på ASEA i Stockholm, grovarbetare på Svenska Industribyggen, valsverkare på Metallverken, skogsarbetare och vikarierande fyrvaktare samt ”köttbullsrullare på fyrskeppet Norströmsgrund” - miltals utanför Piteå/Luleå. Det senaste kom han att skriva och teckna i bilder om som anställd på tidningen NSD senare under sin karriär. En tillvaro på en yta av 6,5 gånger 26 meter, med bara havet under sig. Ett fast förankrat uppdrag, skulle man kunna säga.
Eskil Anundi var vår tids sist levande volontär (frivillig skrivarpraktikant) inom journalistyrket. Humanist och berättarkonstnär som han fått med sig i sin uppfostran var ett sätt att uttrycka sig. Och med hjälp av sin tvåspråkighet blev han något av en känd profil och legend inom länets journalistkretsar.
Språket hans var något av både ”melodramiskt och humoristiskt” - spännande att lyssna på. Hans upplevelser från livet, även de mer sorgliga avsnitten, kryddades ofta med en dos humor.
Journalistbanan blev till en början lite slingrig. Den började 1949 hemma på vindsrummet i Seskarö tillsammans med skrivmaskinen av märket ”U-n-d-e-r-w-o-o-d”, poängterade Eskil väldigt noga.
Det blev även journalistjobb i Boden och Pajala (med fem öre i betalning per rad). 1952 jobbade han som journalist på Hufvudstadsbladet i Helsingfors. 1955 började han på Norrbottens-Kuriren; först i Luleå, sedan i Överkalix och Kalix. Från och med 1957 var han lokalredaktör för Kurirren i Haparanda och Tornedalen. Där kom han att förbli fram till sin avslutande journalistkarriär med förtidspension 1987. Ett år senare började han jobba extra som journalist på Haparandabladet. Där hängde han med till han var 84 år.
Eskil fann sin stora kärlek i sin Maire från finska Vojakkala. De fick dottern Carin 1959 och 1966 gifte sig paret. Hustrun Maire avled 2007. Uppdragen åt Haparandabladet blev en tröst i hans tillvaro. Han ville inte leva utan att ha kontakt med människor; höra om andras liv och händelser ut i samhället. Eskil hade sin redaktion hemma i bostaden under sin skrivarkarriär.
Eskil var estetiskt lagd. Han tyckte om att spela mandolin, teckna karikatyrer och skriva. Han var också en naturmänniska. Gillade att motionera och bada bastu med ”gubbarna på laven”. Seskarö fanns alltid i hans hjärta och besök i barndomshemmet uppskattade han. Eskil hann också resa till olika länder, både i tjänsten och privat.
Den nya datatekniken passade inte en gammal volontär som Eskil. Han ville helst hålla fast vid papperstidningen, pennan och skrivmaskinen.
– Nätet och datorer, där lever jag på stenåldern, skämtade han.
Han älskade det gamla arbetssättet att vara först med nyheterna för sin uppdragsgivare.
– Sedan jag kom in i 80-årsklubben har all lust för skrivandet plötsligt tagit slut, sade han på sin 88-årsdag.
Då satt vi och pratade över en kopp kaffe och hans omtyckta wienerbröd.
– Voj, voj, ålderskrämporna infinner sig, det blir sämre för varje dag, konstaterade han på sin välbekanta tornedalsdialekt.
Och visst minns man hans många berättelser. När han jobbade i Helsingfors och inte hade fått husrum, utan träffat några ”kompisar” från gatulivet som han fick slagga över hos på ett sofflock lagt mellan två stolar. Eller när han såg ”det okända” som spökade i ett risigt hyresrum i samma stad. Han var en talande historiebok som man gärna lyssnade till och som gjorde långa reportagemil till norra Finland till rena rama underhållningen. Eller historien på finska om ”Hönan och tuppen” som bara låter ”Koko, koko” osv tills man vek sig av skratt. Så minns vi honom.
Han visade sig också vara en öm och känslosam person. Minnet från ett uppdrag i Olostuntori i norra Finland då Eskil bad om en önskelåt hos en musiker och konstnär som hade en stor orgel hemma och denne spelade för Eskil. ”Rakastan sinua, Elämä ” (Jag älskar dig, Livet). Eskil satt vid ett bord och grät öppet till sången om livet han själv älskade tillsammans med sin familj och sina vänner.
Nu är det vi gamla kollegor och bekanta som gråter över saknaden av honom:
”Den gamle skrivarvolontären har lagt ned sin penna och satt punkt i livet”. Tyvärr hann han inte skriva sina memoarer som han planerat. Men minnena finns kvar.
Vännen och gamle kollegan Eskil Anundi lämnar ett stort tomrum efter sig och saknaden är oerhört stor för hans dotter Carins familj och Eskils barnbarn Sofia och Johan samt svärsonen Lars, barnbarnsbarn och systern Eva.