Sven-Ola Johansson var uppvuxen i Vännäsberget med föräldrar och 4 syskon. Som 16-åring började han arbeta på Brännvalls bageri i Överkalix och det jobbade han med i några år innan han tog lastbilskort. Chaufförsyrket blev hans jobb i stort sett hela livet och han älskade sitt jobb och umgänget med kollegorna. Om man frågade honom när han skulle gå i pension sa han ”Ja, vi får se hur länge jag lever”. En dag när han skulle åka iväg med lastbilen orkade hans varma hjärta inte mer och hans liv och livsgärningar tog slut. Överkalix låg honom varmt om hjärtat och varje sommar var han på marknaden i Överkalix. Där träffade han gamla grannar, skolkamrater och vänner och pratade med dem alla, alltid lika glad och skämtsam mot alla.
Som 18-åring träffade han Birgitta och de gifte sig ett år senare och flyttade till Gällivare. De fick tre barn tillsammans och efter några år flyttade de till Skröven som blev deras hem resten av hans liv. Sven-Ola älskade Skröven och visste ingen bättre plats att bo på. Birgitta och han fick så småningom sju barnbarn, vilket han tyckte var fantastiskt roligt trots att han hade velat ha mer tid att umgås med dem.
Han var en hjälpsam människa, han ställde upp för alla. Orättvisor var något han avskydde, han ställde upp och försvarade den som han tyckte blev illa behandlad. Han var en glad, humoristisk person och en stor historieberättare. I hans sällskap blev det många goda skratt. Han älskade att berätta gamla anekdoter och imitera och skrattade själv så hjärtligt när han berättade dem. Han var en fin, arbetsam, gladlynt och ärlig människa som gick ur tiden den första februari, sörjd och saknad men aldrig glömd.