Maria Kristina Ojanlatva

Maria Kristina Ojanlatva, född Mangi, Parkalombolo, har avlidit.

Maria Kristina, sedermera i folkmun alltid kallad Mariana, föddes som första dotter till renskötarna Brita Johanna Prost och Nikolaus Mangi i familjens vinterviste i byn Vivungi.

Året var 1923 och i hela Sverige rådde då på många sätt svåra tider. Tuberkulosen hade slagit till mot landet och skulle då Mariana var sex år och storasyster till William, fyra år, och Brita, ett år, skörda livet på modern Britta Johanna då hon endast var 30 år gammal.

Yngsta systern Brita placerades på barnhem i Kiruna då det blev omöjligt för fadern Nikolaus att ensam ta hand om de tre små.

Kvarvarande familjen som hade sitt hemviste i byn Tuolpukka fick än svårare att klara 30-talets hårda villkor. Svälten knackade på dörren, skördar slog fel och renarna som var familjens levebröd minskad drastiskt i skara.

Fadern Nikolaus Mangi levde ensam i kåtan med barnen Mariana och William. Hans syster Elli blev den som trädde in och hjälpte till med barnen och husliga sysslor. Faster Inga, gift med John Sevä, hade sex egna barn och fullt upp med att få sitt liv att fungera. Farbrodern Johan vaktade den lilla renhjorden tillsammans med fadern Nikolaus.

Åren gick och Mariana fick allt större ansvar för familjen och kom sedermera att bli den som höll syskonskaran samman. Hon fanns även på plats då systern Brita återkom till familjen 18 år gammal.

1948 var det slut på kåtalivet i Tuolpukka. De fyra familjerna fick för första gången flytta in i egna renskötarbostäder, men hade ännu under många år kåtorna som sommarviste.

Mariana var då gift med Sten Ojanlatva från Parkalombolo där de fick sin första lya i en kammare hos Helena och Levi Mikko. Då hade paret redan dotter Ulla-Britt och nyfödda dottern Inga-Maj.

Skogssamerna i Parkalombolo, och så även Mariana och Sten med familj, flyttade dock sommartid till vistet i Kursujärvi där de samlade renarna, märkte kalvar, mjölkade renar och bodde i kåtor, precis som på den gamla tiden.

När höstarna kom tog Sten, som var renskötare, hand om deras egna slaktrenar och Mariana var mycket kunnig och flitig att ta till vara allt vad renen kunde erbjuda av föda och material för kläder och skor.

Familjen bosatte sig senare norr om byn, barnskaran växte med ytterligare fyra flickor, Kerstin, Laila, Anita och Ann Catrin och den stora familjen byggde sig ett stort Per Albin-hus där barnen kom att få sitt barndomshem och sina barndomsminnen.

Mariana hade lärt sig att leva under knappa förhållanden men hon hade förmågan att trolla fram mat åt sin ständigt växande familj. Under bärplockningstider var Mariana ivrig och plockade bär som räckte året runt. Det var också i skogen vid brasan hon fann sin frid och trivdes bäst. Hon var en gästvänlig själ och bjöd även på det huset kunde förmå till alla de förbipasserande och välkomna gästerna som ofta besökte dem.

Kaffepannan stod alltid på spisen och på soffan i köket var det aldrig tomt på folk.

Mariana var en öppen, glad, språksam och gästvänlig kvinna och hon var själv en mycket välkommen gäst i byarna runt omkring. Med tiden kom barnbarn och barnbarnsbarnen att betyda mycket för henne. Många är de par lovikkasockor och vantar som Mariana stickat för deras skull.

Efter maken Stens bortgång blev släktens besök i hemmet av än större betydelse för henne. Men yngsta dottern Ann Catrin var dock familjehemmet troget och stod ständigt vid sin mors sida.

Mariana tyckte mycket om att se sig omkring och åkte gärna in till Kiruna för att besöka släkt och vänner och inte minst för att hålla sig
à jour över vad som fanns i butikens hyllor.

Mariana gick vidare, 85 år gammal, efter några års sjukdom hemma, på Kiruna lasarett.

Med det har en av den gamla skogssamekulturens kunniga gått ur tiden och stängt sin kunskapsbok.

Mariana efterlämnar en stor sorg och saknad hos alla sina flickor med familjer. Må hon vila i frid.

Systern Brita Mangi
Sundgren, Kiruna