Oskar Riekkola

Oskar Riekkola, Muodoslompolo, bar den 18 maj lämnat oss. Han blev 93 år gammal med fortfarande ett gott minne. På morgonen fann man Oskar hemma efter att han fallit utan att kunna lama om hjälp. Han transporterades till Pajala vårdcentral där han på kvällen sedan avled.
Oskar växte upp i en stor syskonskara strax intill den vackra sjön Muodosjärvi. Hans far Manne hade innan vägen 1925 byggdes till byn transporterat post mellan Pajala och Muodoslompolo. Sommartid med båt, vintertid med släde efter Muonioälven.
Oskars mor Selma kom från Keskitalogården i byn. Liksom sina föräldrar blev Oskar hembygden trogen tillsammans med två övriga bröder.
Under sina ungdomsår fick Oskar se byn utvecklas med skola, kyrka och sjukstuga, post och telegrafstation, arbetsstuga, tullstation och Konsum samt ett betydande skogs och jordbruk. Allt detta hann Oskar också se försvinna liksom alla dessa hundratals människor som lämnade byn för gott. Detta grämde Oskar mycket.
Kombinationen för ett liv i hembyn blev för Oskars del ett småbruk, en möbelverkstad och ett vattendrivet sågverk vid Muodosjoki som under vårfloden utnyttjades för sågning av virke. I denna miljö sökte han sin näring i hembygdens torftiga mylla och livsvillkor. I snickarverkstadens öronbedövande buller förvandlades det sågade virket under hans skickliga händer till vackra gedigna möbler. Senare i sitt liv arbetade han även som slöjdlärare för byskolans elever under mänga år.
Livet i verkstan med dess öronbedövande buller grundlade också hans senare sa framträdande hörselskada. Oskar gifte sig med Elina, en flicka från grannbyn. Ett av deras tre barn drunknade i sjön intill 1957, vilket tog mycket hårt på familjen. När Elina gick bort 1987 och även de övriga barnen Kurt och Inez flyttat hemifrån och bildat egna familjer blev Oskar ensam kvar på sitt egenhändigt byggda hus på kullen intill sin tidigare föräldragård. Barnen turades om att besöka och hjälpa Oskar så ofta de hade möjligheter.
Redan i sitt tidigare ungdomsliv hittade han de föredömen som kom att ge honom en stark socialistisk grundinställning. Dessa idéer blev han trogen hela livet igenom vilket gjorde att han gärna ville ventilera sina åsikter och tankar. Hans husorgan blev NSD.
Men i själ och hjärta blev han ensam att kämpa med sin grava hörselskada. Ensamheten kan vi bara föreställa. Djupet på denna kan vi aldrig förstå.
Han snidade mycket med sin kniv. Med detta verktyg fick han blommorna som han skar ur träet att blomstra. Fåglarna som han snidade så mästerligt ur träet att kvittra. Den känslan fick man. Detta upptog mycket av hans tid. Ensam utan hjälp levde han till slutet. Hans svåra lidande med värkande ben och ständigt frysande fötter hindrade inte honom att söka nödvändighetsvaror eller besöka Träffpunkten regelbundet i byn.
Oskar har fört kunskapen, minnena och de många berättelserna vidare om det liv som var för snart hundra år sedan. Inte bara om livet under hans levnadstid men även minnena och berättelserna om det liv som den generation som levde och verkade då när han såg dagens ljus. Byn har med Oskars bortgång fått ett stort tomrum svår att fylla.
Börje Keskitalo