Måndagen den 4 september, precis när det var dags att ge sig ut på älgjakt, tog Sixten Eriksson från Iso-Puolamaajärvi sitt sista andetag på Gällivare lasarett. Sixten skulle fylla 73 år och var femte barnet i en syskonskara på tio. Närmast anhöriga är barnen Marina och Magnus med familjer.

I tidig ålder började han att arbeta i skogen, han deltog också i flottningsarbetet på Kalixälven under många vårar. Sixten hann även med att arbeta hos LKAB i Malmberget. I slutet på 1960 och början av 70-talet bestämde han sig för att helt sadla om. Han sökte och kom in på Folkhögskolan i Övertorneå, därefter valde han 3-årigt tekniskt gymnasium, vilket resulterade i att han så småningom hamnade i Porjus inom Vattenfalls verksamhet. Här arbetade han fram till pensionen. Han var även mycket aktiv inom fackföreningsrörelsen och SEKO kom att vara hans förbund hela hans tid inom Vattenfall. Sixten var mycket idrottsintresserad och under ungdomsåren spelade han med flera olika fotbollslag i Tornedalen. När han kom till Porjus hade fotbollen där legat nere under många, många år, så det första han gjorde var att starta upp och engagera samhällets ungdomar, han var själv också aktiv som fotbollsspelare. Porjus IK hade under många år ett lag i seriespel. Förutom senior fotbollen så höll Sixten även igång juniorfotbollen. Det var inte bara fotbollen som han var engagerad i, så fort det var någon idrottsaktivitet i Porjus så fanns han med och hjälpte till. Han deltog med glädje i alla aktiviteter. Hemmet i Porjus stod alltid öppet för den som kände för en fika och en pratstund. Huset var alltid fullt med barnen och deras kompisar oavsett tid på dygnet därför fick de namnet "tradarfik"! Samma sak var det i Iso Puolamaajärvi, alltid fullt med människor som ville diskutera både stora och små ting över en kaffekopp

Politiken tog en stor del av hans tid, både som s-föreningsordförande i Porjus, ledamot i Jokkmokks arbetarekommun, ledamot i olika styrelse – och nämnder i kommunen och mot slutet av sitt politiska arbete i Jokkmokk hade han även uppdrag som kommunalråd.

När Sixten gick i pension så bodde han kvar i Porjus under några år, men valde senare att flytta hem till sitt barndomshem. Livet var inte alltid lätt, han drabbades av diabetes som i förlängningen ledde till att han fick proteser på bägge benen men detta hindrade inte honom från att leva samma aktiva liv som innan med barnbarn, älgjakt, bärplockning, skötsel av hemmanet, jag allt som hör livet till. När han för ett år sen drabbades av cancern orkade han inte längre kämpa emot, sjukdomen tog till slut överhanden och gjorde att han fick lämna familj, släkt och vänner alldeles förtidigt. Vi sparar i minnet alla fina stunder och minnen som han delat med sig av.