Sanna Ranweg, Luleå, har avlidit i en ålder av 53 år.

***

En stor sång- och berättarröst har tystnat.

Sanna föddes bland vitsippor och äppelträd mitt i Västergötland som nr två av tre barn. Efter gymnasiet och en språkresa i England flyttade hon till Jokkmokk för att gå ekologilinjen på Samernas folkhögskola. Naturen var ett av hennes stora intressen och där hämtade hon sin energi. 1979 kom hon till Luleå och där träffade hon så småningom Leif, pappa till de två sönerna Petter och Olle.

Hennes andra stora intresse var musiken och det kulturella. Hon sjöng i Runes blandning, ledde kören Krabla, ingick i och skrev texter till Ersnäsrevyn, spelade i Norrbalalajkor och diverse andra musikgrupper. Hon var också med och startade berättarnätverket Labyrint. Sannas röst var stor och varm och hon sjöng gärna tillsammans med andra och för andra. Mitt starkaste minne är när hon sjöng sången Miss Celie´s blues ur filmen Purpurfärgen på min 50-årsdag. Den handlar om systerskap, något vi utforskade under många år.

Sanna var lärare men kände sig aldrig riktigt hemma i skolvärlden så därför startade hon sitt eget företag för att arbeta med Storyline, en pedagogisk metod där undervisningen byggs upp kring en berättelse. Hon såg här de stora möjligheterna att arbeta med grupprocessen i klassen så att alla elever skulle känna sig inkluderade och viktiga. Detta lärde hon ut till många lärare runt om i Sverige.

De senaste fem åren övergick har hon alltmer till att arbeta med Storytelling och Vedic Art. Hon menade att vi alla bär på historier värda att berättas, att det gäller att vaska fram de guldkorn som lyfter fram det mänskliga. Där arbetade hon med varumärkesbyggande och personligare presentationer.

Vedic Art blev nog det som kom att betyda allra mest för henne. Vedic Art bygger på ett antal principer och en väg att skapa bilder utan prestationskrav. Det är inte tekniken som är viktigast utan varje människas möjlighet att skapa något inifrån sig själv och den friheten gav Sanna både sig själv och sina kursdeltagare. Hennes egna tavlor lever kvar, tavlor där hon på olika sätt träder fram.

Sanna var framför allt en medmänniska, en kärleksfull och eftertänksam humanist som levde nära naturen. Hon ville leva sunt, ta vara på ögonblicken och det sista året hade hennes företagande ändrat karaktär mot att mer handla om de saker hon själv älskade; berättandet, musiken, det andliga och skapandet. Hon slogs mot sin cancer men den tog till slut överhanden så hon fick inte skörda den framgång som var på väg.

Hon sörjs närmast av sambon Anders, sönerna, föräldrar, syskon, släkt och vänner. Vi har alla förlorat en stor sång- och berättarröst, jag har förlorat min syster.

Lotta Lindgren