Läsarkrönika Jag vet inte riktigt hur det började, när fisket slutade att bli en hobby och i stället blev något som styrde ens liv. Man kanske kan kalla det för en form av fanatism, fisket har gjort att man från barnsben till viss del har stått utanför det ?normala? samhället.

 

Lustfisket

Artikelbild

| Återutsättning är en förutsättning för ett hållbart fiske!

Med fiske menar jag det vi kallar för sportfiske, eller snarare lustfiske, en form av fiske där inte det som hamnar i grytan står i fokus, utan upplevelsen att lyckas lura fisken att hugga i första hand är det man är ute efter. Jag tycker självklart att man kan äta en fisk då och då, för vissa är ju det också en del av upplevelsen.

I mitt fall så går inte det, jag är nämligen allergisk mot fisk, får jag i mig en fiskbit är det stor risk att halsen svullnar igen, fiskefanatiker alltså!

Det började ganska tidigt för mig. Efter nian var det dags att göra sitt första val i vilken inriktning livet skulle tas. Jag visste inte vad jag ville utbilda mig till, det kändes som att det inte fanns en enda linje som passade. Efter mycket letande föll ögonen på en tvåårig vattenbruksutbildning.

 

Artikelbild

| En vitfena får se kamerans blixt

Alltings början.

Det här var tidigt nittiotal och på den tiden fanns inga gymnasiala utbildningar med inriktning mot sportfiske/fisketurism, så vattenbruk var det närmaste som fanns. Jag kom in på vattenbruksutbildningen i Hällefors. Det var nog under denna tid som det blev mer än hobby.

Artikelbild

| Kultsjönatt

Några år senare hoppade jag på en fiskeguideutbildning i Övertorneå, där träffade jag några likasinnade människor och för en gångs skull fick jag känna att det kanske fanns plats för fiskegalningar i samhället. Fiskeguideutbildningen var bara ett år, så jag blev kvar ett par år till och gick den då tvååriga naturguideutbildningen. 

Det var utan tvekan de tre bästa åren i mitt liv. Tornedalen kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Efter utbildningen har jag varit runt och arbetat som guide lite här och där i norden. Just nu är jag i Saxnäs i Västerbotten.

Artikelbild

| Artikelförfattaren med en vacker ransaråröding

 

Saxnäs lockar.

Artikelbild

| Artikelförfattaren med en vacker ransaråröding

Det har skrivits många spaltmeter om fisket i Saxnäs trakter genom åren. Det började med Lidmans eskapader efter Saxån på jakt efter storöring.  Varför området är så populärt är fullt begripligt. Det är lätt att ta sig till riktigt bra fiske utan att behöva gå långa sträckor.

De vatten jag då främst syftar på är Nedre Ransarån eller ?Selen? som de kallas i folkmun och Kultsjöån. Ransarselen är vida känt för sitt fantastiska rödingfiske. Där simmar fullt med stora svårflirtade vitfenor.

Artikelbild

| Artikelförfattaren med en vacker ransaråröding

 

Medelvikten ligger på cirka 7-8 hg men det är inte ovanligt med fisk på 1,5kg och över. Många kvällar har jag förvånats över hur mycket röding det kan vaka samtidigt i det övre selet. Ibland ser det ut som det kokar i vattnet.

Artikelbild

| Artikelförfattaren med en vacker ransaråröding

 

Griniga rödingar.

Man har försiktigt vadat ut, lagt det första kastet och haft 5-10 fiskar simmande runt flugan. Ofta ratar alla fiskar flugan. Man byter fluga. Fisken går upp och tittar på kusen men tar inte. Byte från 0,14 tafs till 0,12. Rödingen tar!

Inte allt för sällan rusar den då så att den spränger tafsen, ny fluga och nya kast. Denna gång tar det en stund innan ännu enfisk visar intresse, den bryter ytan precis under flugan men suger aldrig ner den. Nästa röding vakar ett par cm ifrån flugan. Det är spännande men samtidigt så frustrerande! 

All frustration försvinner dock när man till slut lyckas kroka och landa en av dessa skygga fjällfiskar, får ta en bild, kroka av den försiktigt och se den försvinna ut, tillbaka i sitt rätta element, sakta seglande på de vitkantade fenorna som om de vore vingar på ett segelflygplan.

 

Fjällblomster.

Plötsligt har man tid att reflektera över naturen man befinner sig i. Ransarselen ligger vackert i en frodig dalgång, inramad av branta fjällsluttningar täckta av fjällbjörkskog, som gradvist tunnas ut för att övergå till kalfjäll, ju högre upp man tittar.

 Under sommaren blommar här rikligt. Smörbollar och ståtligt giftiga nordiska stormhattar, varvas med Ängssyra och björnens favoritföda, nämligen toltan. Där det är lite fuktigare; slåtterblomster och Jungfru Maria nycklar. På den konstgjorda åsen mellan selen växer, fjällsippa, ripbär och fjälltätörten med sina små blålila blommor.

Lyssnar man noga kan man höra dubbelbeckasinen spela med sitt studsande-pingisbollslika läte från någon närbelägen fjällmyr. Om man kan förbise att det är ett utbyggt vatten är det väldigt vackert här.

 

Ransarån.

Det övre Selet är mer som en rund sjö, emedan nedre selet är långsmalt och sakta strömmande. Förutom röding finns även grov öring i systemet.

Jag minns min första ransaråöring som det var i går. Jag och en kompis åkte till ?Selen? i början av juni för många år sedan. Vi började fiska det övre tillsammans, men ganska fort bestämde jag mig för att gå ner till det nedre. Jag vadade över inloppsströmmen som är ganska grund och vadar ut mot strömkanten . På tafsen hade jag en ?ransarpuppa? i storlek 14, en fluga som ägaren till Fiskecentrum och Kultsjögården Mats Byström kreerat.

 

Jag lägger ut ett kast snett över strömmen och precis när fluglinan sträcker upp hugger det. Jag lyfter spöet. Fisken rusar nedströms i full fart och några sekunder senare smattrar backingknuten ut genom öglorna. Jag tänker att nu sitter äntligen den där storödingen som jag suktat efter! Men kommer 0,14 tafsen hålla?

Fisken stannar en bra bit ut. Jag lyckas få in lite lina men är fortfarande inte inne på fluglinan när den sätter iväg i en andra rusning, denna gång lite kortare.

Den rusar ett par gånger till, men jag får in mer och mer lina och till slut är den framför fötterna och jag ser att det är en öring. Jag håvar den med min nyzeeländska guidehåv med våg i skaftet. Vikt; 2,3 kilo.

 

Många fiskevatten.

På den tiden var det inte så vanligt att man fick öring i ?selen? men på senare år har det blivit mer och mer. Man kan säga att i nedre selet är det mer öring än röding och i övre selet är det mer röding än öring.  Fisket är kvoterat till 10 fiskare/dygn, 8 av dessa är förbokningsbara och två kort lottas ut varje dag.

Kultsjöån rinner nära vägen och kan erbjuda bra varierande fiske efter öring, röding och i de nedre delarna även harr. Andra vatten i området är övre Ransarån, Fiskonbäcken, Marsån, Satsån , Saxån och diverse sjöar.

 

Guidejobbet.

En typisk guidedag i Saxnäs ser ofta ut som följer; Jag träffar gästerna på Fiskecentrum Kultsjögården klockan nio på morgonen. Vi åker de cirka fem milen upp på Stekenjokk på kalfjället mot jämtlandsgränsen. Där böjar turen, vi arbetar oss tillbaka till Saxnäs. Jag berättar om de vatten vi passerar, var och hur de får fiska. Försöker täcka av så många vägnära vatten som möjligt.

   En annan dag ligger jag ute flera dagar på fjället vid den exklusiva övre Fiskonbäcken. Då flyger vi ut med helikopter. Det är helpension som gäller så jag lagar mat och ser till att klienten har det bra och förhoppningsvis får mycket fisk. De flesta fiskar sätter vi tillbaka, men vill min gäst äta en egenfångad öring en dag så tar vi självklart upp och lagar till en som är lagom stor. Senaste gången jag var där plockade vi egen sallad och serverade den smörstekta öringen på en bädda av balsamicoslungad fjällsyra och västerbottensost.