Människorna i norra Sverige duger som de är, anser Daniel Persson. Den här bilden är från centrala Skellefteå,
Vad är Norrbotten? I någon mening är det förstås bara en plats, om än en ganska storslagen sådan. Men det är också ett folk och ett sätt att vara och leva som har formats av den platsen under hundratals år. Norrbotten är förstås allt det, och förmodligen lite till. En korsning av tankar och idéer, nedärvda recept och vanor, drömmar och frustrationer som jämkats samman under lång tid. Sådant ändrar man inte på i första taget.
Men förväntningarna finns ändå där på just detta. Den stora nyindustrialiseringen med alla sina stora projekt och investeringar har förvandlat kompetensbristen från ett skriande problem till ett akut hot mot utvecklingen och genomförandet av alla dessa storslagna visioner. Och någonstans där uppstår alltid tanken att problemet måste vara platsen och människorna som den saknade kompetensen behöver flytta till.
Således har det kommit flera förslag på hur vi kan putsa upp Norrbotten så att anständigt, tvättat folk från södern kan förmås att flytta hit. Det kan handla om allt ifrån mer banala önskemål som att norrbottningarna måste bli mer välkomnande till krav på att vi måste ändra stadsbilden i våra städer.
Bland de visioner som florerat för Luleå finns den här. Så här vill arkitekten Gert Wingårdh att Luleås nya resecentrum ska se ut. Intill stationen byggs ett vitt landmärke som kan innehålla ett hotell eller kontor. Tanken är att bygganden ska förses med solceller på taken.
Alltsammans är nonsens. För det första kan det gott sägas att norrbottningar är minst lika välkomnande som alla andra i det här landet. Min egen erfarenhet på detta område har varit nästan uteslutande positiv. Att man har en lokal kultur som man värnar är inte detsamma som att exkludera människor.
Och tanken på att exempelvis Luleå skulle behöva så kallade profilbyggnader – kodord för stora, vräkiga kolosser som utmanar den arkitektoniska intellektuella eliten – är löjeväckande. Övertron på dessa byggnader är lika kolossal som skrytbyggena själva. De ska inte bara skapa en framåtanda – som tydligen saknas på platser utan betong-, stål- och glasschabrak – som ska attrahera talanger i världsklass, och dessutom få våra egna talanger att stanna kvar. Det är banne mig inte illa av en glorifierad kartong.
Vad det egentligen är för slags byggnad som ska till för att människor som inte är beredda att flytta hit för ett högkvalificerat arbete eller som kan hålla människor från att flytta till ett sådant och en storstadskultur de längtar efter är tämligen oklart. Det är klart att de inte får sådana effekter.
Korvgrillning är en aktivitet som, likt Norrbotten, duger bra precis som den är.
Därmed förstås inte sagt att Norrbotten är perfekt och att det inte finns något att förbättra. Självklart är det så. Överallt. Och vi ska givetvis anstränga oss för att förbättra så mycket som vi kan och vill. Men då ska det ske för att vi vill det, för att vi ser att det gör saker bättre. Inte av någon inpräntad vanföreställning om att vi inte duger som vi är. För det gör vi. Allihopa.
Egentligen är det ju inte själva Norrbotten och norrbottningarna som det är fel på. Platsens läge kan vi inte göra något åt, vi ligger där vi ligger. Och kanske spelar det större roll än något annat. De flesta är inte alltför intresserade av att dra upp tältpinnarna och flytta lägret, med familj och allt för ett arbete. Att hela familjen blir av med sina sociala sammanhang är ingen liten förlust och det ska mycket till för att man ska fatta ett sådant beslut. Få vet det och kan sympatisera med detta lika väl som norrbottningarna som genom åren har tvingats göra många sådana omställningar.
Norrbotten kan inte sätta någon press på andra att flytta hit bara för att det råkar finnas jobb här. Det är statens uppgift. Det vi kan göra är att erbjuda en plats på jorden som inte liknar någon annan. Från Luleås urbana livsföring och småstadslivet i städer som Boden och Haparanda till den storslagna naturen och kallet från vildmarken. Allt detta parat med en befolkning som vet vad uppoffringar innebär och som älskar andra människor men framför allt platsen och människorna de bor på och med.
Och det är tveklöst gott nog.
Kombinationen av stadsliv, småstadsliv, natur och vildmark är Norrbotten, skriver Daniel Persson. Här sittliften i Kåbdalis.
