Vi är många lärare som ser med stor oro på den stordrift av skolor som BUN planerar att genomföra redan till hösten.
Många av oss har erfarenhet av att jobba på små och stora skolor, och har erfarenhet av den mindre skolans närhet till medarbetare, rektorer och administratörer och den stora skolans tungrodda administration och enorma informationsflöde som skapar merarbete och stjäl tid från det pedagogiska arbetet.
LÄS MER: Samlingssida med cirka 50 insändare om Framtidens skola
Det är inte så att den stora skolan är svaret på hur elever ska lyckas i sitt lärande. Det tar många år att bygga upp fungerande och tydliga strukturer i en storskola. Risken är att det pedagogiska arbetet får stå tillbaka för arbete med administration och annat kringarbete. Det som krävs nu är att skolledare får tid att vara pedagogiska ledare och lärare får tid och resurser att verkligen ägna sig åt undervisningen. Det kräver att kommunens politiker och skoltjänstemän sätter sig in i lärarnas arbetssituation, att de minskar lärares arbetsbördor, höjer deras löner och ser till att fler vill utbilda sig!
I SKL:s rapport om rekryteringsutmaningen finns inte nedläggning av skolor som ett alternativ för att bli en attraktivare arbetsgivare, utan deras förslag hur man ska lösa lärarbristen är att höja lärarnas löner och att vidareutbilda de grundskollärare som behöver ökad spetskompetens. Att skyla över det verkliga problemet och lägga ner små, fullt fungerande skolor för de mindre barnen och sätta dem i en storskola är bara att skapa större problem för en massa människor!
Det finns många forskningsrapporter som har visat på de små skolornas fördelar, framförallt i de lägre kurserna. När det gäller att utveckla de små barnens sociala och emotionella färdigheter finns klara fördelar med de små skolorna. I skolverkets artikel ”Välmående elever når bättre resultat” hänvisar man till en rapport om socialt och emotionellt lärande (SEL) och menar att om man vill förbättra barns framtidsutsikter så räcker det inte med att bara fokusera på kunskapsresultaten, utan också se till barnens sociala och emotionella kompetenser.
I en artikeln”chocksiffror på Manhemsskolan”NSD (20160115) berättas om att 50 procent av eleverna i årskurs 9 på Manhemsskolan i Kalix inte uppnått gymnasiekompetens. De eleverna har i tre år gått i en storskola som består av 450 elever – vad säger detta om hur en storskola skapar kvalité i undervisningen?
I USA går trenden åt motsatt håll än här i Sverige. Där har man provat storskalighet och går i nuläget tillbaka till mindre skolor i syfte att återfå närhet och samhörighet i skolan. Åven i våra grannländer Norge och Finland är intresset för små skolor och glesbygdens skolfrågor mycket högre än i Sverige.
Om kommunen ska sträva efter att ge alla elever de bästa förutsättningarna för att nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling borde man värna om att behålla och snarare fortsätta att satsa på småskaligheten inom skolvärlden. Genom att avveckla alla små skolor försämras förutsättningarna inte minst för de mest utsatta elevgrupperna – de yngsta och de svagaste eleverna.
Vår önskan är att se Luleå som en kommun som går i täten och vågar satsa på att leva upp till sina visioner och inte bara blint följer efter i den nedläggningstrend som verkar svepa över landet! Vi vill leva i en kommun som slår vakt om och utvecklar det som är bra!
Vi kräver att ni styr kommunen i en riktning där förändringar i skolstrukturen beaktar barnperspektivet samt har en förankring i modern forskning och hos kommunens invånare.