Ingen har undgått flyktingarna som nu flyr för sina liv genom land efter land, för att finna en fristad. Kvinnor, barn och män. Inte med charterresor med inbokade lyxhotell, swimmingpooler och mingel som Svensson nu frossat sig i. Men till fots, med barn på axlarna, med fruktan för sitt liv.
Deras resa har kostat tre gånger mer. Med åtskilliga mil till fots bakom sig och barn som gråtande frågar mamma när pappa kommer (jag höll på att säga hem, men hemmet är för länge sönderbombat) når de till sist fram till en gränsstation där de får en flaska vatten och ”på sin höjd en smörgås”, som en journalist på plats uttryckte det.
Skräckscener och fruktansvärda dödsbud har nått dem dag efter dag vilket har tvingat dem till en sista utväg – att fly för sitt liv! När de väl har kommit sig iväg så möts de av nästa terror, fientligt inställda människor som önskar dem bort från ”sitt” land.
Kan man bli mer utsatt som människa än detta, är min fråga?
Här i landet växer sig nu allt starkare onda krafter som påminner om tiden innan år 1939. Sverigedemokraterna (SD) verkar ha fått medvind med sina påståenden om hur stort hot en flykting innebär för landet, för ”svenska rasen”.
Jag frågar mig; vem röstar/sympatiserar på SD egentligen? Att säga SD förmildrar vad detta parti egentligen står för. Det är ett främlingsfientligt parti som har samma värderingar som nazisterna under 30–40-talet, som också spred sin ondska häruppe i Norrbotten. Läs om bombattentatet mot norrskensflamman i Luleå för att ta ett exempel.
Sverige är uppenbart ett delat land nu. Jag menar att det går att jämföra 2015 med åren innan det andra världskriget. Tydligen finns det gott om sympatisörer till SD häruppe. Nazistandan lever fortfarande kvar, men den ska bekämpas ända tills den ligger krossad.