Innan man kommer in i den här världen, innan man får in en anhörig, förälder in på äldreomsorgen har man ingen eller mycket lite aning om hur allt fungerar. Man läser om händelser men tänker ”vad hemskt” ”oj, sånt får inte hända” men fel kan man väl göra men det är ju människor och inte förrän det händer ens mamma går detta in i hjärtat.
Det är inte påhopp på människor vi är ute efter. Vi känner en frustration och kämpar för att hitta en anledning till varför det blivit så här. Vi känner att det egentligen är en för svår fråga för oss varför våra gamla föräldrar som byggt upp all vår välfärd nu behandlas som de gör.
Pengar säger man, vi har för lite pengar!
Men samtidigt ser man hur det flödar pengar till när man jämför, saker som absolut skulle få vänta tills vår välfärd fungerar igen.
Av de människorna som arbetar i äldreomsorgen är många eldsjälar, och många som arbetat länge har en tidigare bild av hur det fungerade och blir frustrerade över att inte räcka till, man är alldeles för få. Man orkar inte för att man ändå försöker hålla en värdig tillvaro för de gamla. Man åläggs uppgifter som gör att man inte hinner ta hand om den gamla, oroliga, sjuka. Dessutom får man inte uppskattning eller ordentligt betalt för sin insats vare sig från sina överordnade och sina politiker.
Politikerna som bestämmer över fördelningen av pengarna vet inte hur det är på ett boende. (De kan nog jämställas med oss innan vi fick en anhörig in i äldreomsorgen, och vi inte hade någon erfarenhet och insyn i verksamheten.)
Politikerna vet inte hur det blir när man drar ned på personal på ett boende.
Politikerna vet inte hur det är att jobba där,
hur det känns att inte räcka till, hur det är att se sina kollegor ge upp och sluta ett jobb de gett stora delar av sitt liv och tyckt vara viktigt.
De vet inte hur det är att få kollegor som inte hunnit lära sig det svenska språket tillräckligt bra, inte hunnit få en ordentlig utbildning, inte får tid för vägledning eller informations överlämning om dem de ska arbeta med innan de hamnar i verksamheten.
Vi fick i ett möte med chefer höra att vi utgick för mycket utifrån våra känslor?!?
Det här handlar om människor, det handlar om våra mammor, pappor eller andra anhöriga. Det handlar även om oss som kommer att behöva hjälp när vi blir gamla och sjuka. Där kommer även chefer och politiker att hamna. Handlar inte detta om känslor? I vilken värld lever den chefen som uttryckte sig så!!!?
Min upplevelse är att politikerna som styr över våra skatteintäkter måste prioritera vård, skola och omsorg (det som är närmast oss människor i samhället). När detta fungerar bra kan överskottet användas till annat.
Chefsleden i organisationen är för många. Det gör att de kommer för långt från verkligheten.
De som arbetar som chefer i organisationen måste få bättre ledarutbildning. Arbetsledarna/cheferna måste veta vad de har för ansvar. Det är de som kan styra detta åt rätt håll. Med känslor! Men då måste de göra sitt jobb.
Det är våra gemensamma skattemedel som gör att vi har ett boende att söka in vår behövande anhöriga. Men vår anhöriga betalar också i princip hela sin pension för att få omsorgen där.
I dag börjar vi fundera Vad går man för pengarna?