De politiska lägren anklagar varandra för att skolresultaten sjunker, trots att man med benäget bistånd av kommunala småpåvar, ställt till det gemensamt genom en rad dåliga beslut.
Grunden till kräftgången lades under Göran Perssons tid som skolminister med kommunaliseringen 1989 och Läroplan 94.
Det är ju bra om man kommit till insikt att det behöver tillföras resurser, att lärarnas administration måste minska. Men man borde rimligtvis ha förstått att neddragningar och pålagor skulle få konsekvenser liksom, att kommunalisering och friskolereform skulle leda till en ojämlik och segregerad skola.
Vilken nytta har det haft att lärarna tvingats dokumentera, formulera skriftliga omdömen, upprätta individuella utvecklingsplaner och åtgärdsprogram när resultaten bara blivit sämre? Förr hade man ett kvartssamtal per termin och det räckte.
Att betyg före årskurs sju skulle förbättra resultaten är bara nonsens liksom att fler nationella prov i årskurs sex skulle göra det.
Nej, när datorn börjar krångla återställer man den till en tidpunkt när den fungerade och sak samma borde göras inom skolan. 1988 är ett lämpligt årtal.