Jag är 21 år gammal, känner mig som 50 år i själen men lever som att jag inte vore en dag äldre än 12 år. Jag ser gamla klasskompisar skaffa hund, barn, köpa ny soffa, älska sina jobb, planera husköp och gifta sig... samtidigt ligger jag i sängen och kollar en gammal serie med ångest upp över öronen. Jag bråkar med tankarna, slåss med oron och försöker komma upp från det djupa hål jag lyckats hamna i.
Jag pendlar mellan tankarna om allt är så här för att det är något fel på mig eller om jag helt enkelt bara är född med en nitlott. Det enda som tröstar mig är detsamma som det som drar mig ännu längre ner – att jag är långt ifrån ensam i det här hålet.
Hålet som är fyllt av arbetslöshet, bostadsbrist och saker man inte kan få för att man har för lite. Hålet som består av utanförskap, orättvisor och otur. Hålet som ständigt betraktas av personer som ifrågasätter och tittar snett på en vad man än gör. Hålet som saknar möjligheter att få ta lån, dyra prylar, utlandsresor, insamlingsgalor och möjligheten att känna sig normal. Hålet där mänskliga rättigheter lyser med sin frånvaro.
Det finns en säker plats för misshandlare, våldtäktsmän och mördare. Det finns boenden för sjuka, alkoholister, drogmissbrukare, funktionsnedsatta, pensionärer, studenter och till och med din bil – men inte en enda plats för en sån som mig. En 21-årig skötsam frisk tjej med fullständiga betyg som gillar styrketräning, tv-serier, god mat, fotografera och utforska nya platser. Som avskyr att inte ha makt över mitt eget liv, insnöade människor och alkohol.
För en sån som mig finns det – om du har tur, antingen ett jobb eller en lägenhet. Aldrig både och.
Alla känner vi nog till att man inte får en lägenhet om man inte har någon inkomst och hur tar man ett jobb om man inte har någonstans att bo? Enligt samhället har jag det alltså alldeles för bra för att förtjäna ett eget hem och möjligheten att tacka ja till ett arbete behöver jag inte heller.
Jag har flera gånger fått höra frågan ”när ska du växa upp?” ibland riktad till mig, andra gånger till personer jag mött när jag traskat runt i den onda cirkeln av hopplöshet och förtvivlan. Den frågan hade jag också hemskt gärna vilja ha svar på. För hur blir man egentligen vuxen i ett samhälle som inte tillåter dig att växa upp?