När bägaren för längesedan runnit över efter att någon fyllt på och fyllt på trots att jag och många med mig försökt vrida av alla kranarna, vad gör man då?
När tre av tre vikariebeställningar för mig under loppet av mindre än en vecka, på mitt arbete på en förskola i Luleå kommun, fått avslag var det som att alla kranar i världen vreds på.
Ingen vikarie finns att tillgå har jag fått som svar samtliga tre gånger. Någon måste få stopp på det som sker med vikariebristen i förskola/fritidshem/skola i Luleå kommun.
Mina fötter vadar runt i allt det överrunna och jag vill inte vada längre. Jag vill få bort allt det översvämmade och slippa bekymra mig för de skador som fukt faktiskt kan orsaka.
Anledningen till att jag behöver stanna hemma just nu är att ett av mina barn är sjukt. Jag blir minst sagt frustrerad, men jag tänker inte be om ursäkt över att jag vill vara hemma och ta hand om mitt eget barn.
Jag har bestämt mig för att inte längre bära ett dåligt samvete. Jag minns min barndoms sjukdagar och hur jag blev omhändertagen och ompysslad av mina föräldrar.
Mina barn ska också minnas hur jag fanns där och tog hand om dem.
Jag älskar mitt arbete och skulle inte vilja inte byta ut det mot något annat. Det är en stor förmån att få möta fantastiska individer med stor nyfikenhet och var och en med en personlighet som värmer min kropp långt in under huden.
Jag vill ge alla barn jag möter det bästa tänkbara varje dag. Vi pusslar och trixar för att allt ska flyta på så bra som bara möjligt när vi inte får vikarier, men vi är inte delbara.
Jag är inte heller delbar när jag å ena sidan vill ta hand om sjukt barn hemma, å andra sidan vill att "mina" underbara barn på jobbet ska tas emot av tillräckligt många vuxna och erbjudas en bra verksamhet varenda dag de kommer till förskolan.
Det måste till en akut lösning nu. Människor som arbetar inom förskola och skola måste kunna vara sjuka eller ta hand om sina sjuka barn utan denna klumpen i magen, som jag vet att jag inte är ensam om att bära.
Situationen är allt annat än bra varken för den som är hemma, pedagoger som arbetar underbemannade eller för barngruppen på förskolan/skolan. Det här är inte alls OK.
Inte för mig som pedagog. Inte för mig som förälder.
Hur högt ska vattnet stiga innan det sker en förändring?