Carina Sammeli skrev i en debattinlägg i NSD den 19 oktober att lärarbristen är en stor utmaning för skolan i Luleå. Hon har rätt i den frågan.
Däremot undrar jag hur hon tänker när hon skriver ”Alla barn tjänar på att den sociala miljön i skolorna vidgas. Ingen ska behöva känna sig ensam i skolan.”
Där håller jag verkligen inte med. Är det denna grund hon vilar sig på när hon missionerar för stora skolor?
Jag är själv lärare och jag har också lång erfarenhet av att jobba med barn och unga i behov av särskilt stöd. Dessa elever behöver inte en stor skola. De behöver lugn och ro och trygghet. Det trodde jag var en allmän kunskap bland oss som jobbar med barn och ungdomar. Tydligen inte!
Då Luleå kommun i dag inte lyckas med att skapa en trygg arbetsmiljö med rimlig arbetsbelastning för oss lärare kan jag heller inte tro att stora skolor skulle lösa problemet med lärarbristen, snarare bygga på den.
På stora skolor är det större risk att elever blir anonyma, en i mängden. Då ökar både oro och stök, vilket varken är bra för lärare eller elever. Vi lärare står helt enkelt inför valet att jobba som lärare eller att behålla hälsan och det valet står vi inför redan i dag, inte om tio år.
Här kommer min lösning på lärarbristen: Ge oss bättre arbetsvillkor så vi orkar med vårt jobb. Prata med oss. Visa att ni förstår problemen med vikariebristen istället för att be oss jobba övertid utan ersättning. Då kanske fler vill bli lärare och vi kan få fler kollegor, få tag på fler vikarier, och därmed också slippa gå sjuka till jobbet.