Den 3 februari föll domen i ”Girjas-målet”. Ett rättsligt utslag som, om domen vinner laga kraft, ger samebyarna ensam rätt till jakt och fiske på statens mark i fjällvärlden.
1993 fattade lagstiftaren ett beslut som gav jägare rätt till jakt av småvilt i fjällvärlden, även kallad den ”fria fjälljakten”. 2007 fick även utländska jägare rätt till jakt på samma villkor.
Småviltsjakten regleras idag genom lagstiftning och allmänna villkor för jaktkort för att olägenhet för rennäringen inte ska uppstå, ändå beskriver samebyarna jakten som ett omfattande problem för renskötseln.
Jordbruksverkets utredningar talar för att störningar för renskötseln förekommer, men är ovanliga. Utredningarna påvisar heller inga negativa effekter för småviltstammar eller naturmiljö, tvärtemot vad SSR påstår i NSD 17/2.
Länsstyrelsen kan, som förvaltande myndighet, avlysa ett område om avsevärd olägenhet för rennäringen kan uppstå. Det bör innebära, att inte varje olägenhet för rennäringen motiverar avlysning. Ett beslut om avlysning tar enbart hänsyn till rennäringens intressen och kräver ingen särskild motivering. Beslutet delges enbart samebyn och kan inte överklagas av någon annan part.
Myndigheterna kontrollerer heller inte att det på det avlysta området förekommer renskötsel. Från jägarhåll ser vi att avlysningarna ökar i utbredning, såväl geografiskt som tidsmässigt. En ökande omfattning av avlysningar koncentrerar jägarna till områden som inte är avlysta, vilka i sin tur får ökat jakttryck med eventuell ökande risk för störningar av renskötseln som följd, som kan föranleda behov av fler avlysningar.
Vi vill framhålla, att vi inom jägarkåren har förståelse för samebyarnas behov att bedriva renskötsel utan betydande störningar. Vår bestämda uppfattning är dock, att dagens förvaltning tar stor hänsyn till rennäringens intressen, där jägarkårens intressen får stå tillbaka.
Småviltsjakten bedrivs av välutbildade jägare och hundar med tusentals timmar avsatta på träning och meriteringar, där en viktig del är att säkerställa att hunden inte förföljer ren. I mer än 20 år har fågelhundsklubbarna arbetat målmedvetet för att avla bort rendrivande beteende.
På den mark som staten upplåter för småviltsjakt ställer lagen krav på god viltvård. Fågelhundsklubbarna ansvarar för de ripinventeringar, vars resultat ligger till grund för forskning om viltstammen och för att kunna reglera jakttryck och prognostisera vilttillgång för kommande år. Ett uppdrag som kräver att 300 jägare och lika många meriterade jakthundar årligen tillryggalägger 200 mil till fots i fjällterräng, med enbart ideella insatser.
Domen i Girjas-målet skapar stor oro bland jägare som bor och verkar i fjällkommunerna. De flesta av oss är även hängivna fiskare, vandrare, skidåkare och skoteråkare. Och vi är många. Småviltsjakten är inte bara ett fritidsintresse, utan en livsstil som involverar hela familjer och förs vidare i generationer. Den är anledningen till att vi bor och lever i fjällkommunerna.
Tillgängligheten, enkelheten och storslagenheten. Vår jakttradition bygger på möjligheten att göra dagsturer hela jaktsäsongen, för många varje ledig dag. Om våra möjligheter att leva i fjällvärlden begränsas- vill vi bo kvar här?
Om domen vinner laga kraft innebär den att samebyn beslutar om och hur man vill upplåta jakt till utomstående. Tidigare erfarenhet från att näringsidkare ansvarat för upplåtelse av jakträtt har visat att jakten blivit avsevärt mycket dyrare, dels för att jaktkorten i sig kostat mer, men också för att de oftast varit förenliga med krav på att köpa logi, transport och guidning.
Företrädare för samebyarna har uttalat att domen inte kommer att beröra lokalbefolkningens jaktmöjligheter, men vi vet att småviltsjakten före 1993 var ett exklusivt nöje för några få; storchefer från storföretag eller de med kontakter inom länsstyrelse eller samebyar, eller för all del; ortsbor med god ekonomi.
Det finns också samebyar som helt utestängde ortsbefolkningen från småviltsjakt. Före 1993 förekom heller ingen viltvård.
Frågan vem som ”äger fjällvärlden” berör i första hand alla oss som bor i fjällkommunerna och delar befolkningen här i två grupper. Frågan är så viktig och väcker så heta känslor att människor inte vågar lyfta ämnet i fikarummet på arbetsplatsen. Den skapar spänningar i familjerelationer, mellan vänner och arbetskamrater.
Hela samhället påverkas av att låta en part i en intressekonflikt vara den beslutande, i det här fallet en liten grupp renskötande samer, när vi alla ska leva sida vid sida i samhället.
Vi har en fantastisk fjällvärld som vi alla ska ha tillgång till, naturligtvis med bibehållen respekt för natur och djur, näringar och varandra. Självklart måste förvaltningen skötas av en oberoende part, där samverkan mellan berörda intressegrupper blir ett naturligt inslag.
Den fria fjälljakten måste bevaras!