Vi nås av glädjande nyheter om att svenska skolan har vänt trenden med minskande kunskaper och skolresultat. Vad har hänt? Har lärarna blivit bättre? Ja, kanske lite mer fokus. Har eleverna blivit mer motiverade? Ja, möjligen lite.
Vad är det som fattas för att komma tillbaka till den tätposition Sverige hade för 20 år sedan? Jo, en väckelserörelse, där hela samhället engagerar sig och inser att vår framtida utveckling bygger på kunskap. Sverige kan inte konkurrera med billig arbetskraft utan är beroende av en hög kunskapsnivå parad med kreativitet och framåtanda.
Vi har trots vissa framsteg en situation med allt större skillnad mellan elever från olika miljöer och bakgrund. I debatten är det hela tiden skolan som ska lösa detta problem. Elever med särskilda problem handlar främst om brister i motivation och engagemang. Detta börjar i hemmet.
Skolans huvudproblem handlar om arbetsro och disciplin bland eleverna. Utan stöd från omgivningen är det lätt att förstå att lärare ger upp och resignerar eller lämnar yrket för en mer stimulerande tillvaro. Lönerna har betydelse, men arbetssituationen är en viktigare komponent för att behålla och rekrytera lärare. Läraryrket var förr ett statusyrke. Vi har en lång väg till det även om lönerna höjs.
Elever och lärare kan inte fungera utan arbetsro. Lärare måste mötas av respekt och ha en hög status i samhället och hos föräldrar. Tidigare fanns detta och bara i enstaka fall behövde föräldrar läxas upp för att de inte stödde skolan. Nu tassar skolledningar och politiker omkring och vågar inte tala om de verkliga orsakerna till oredan i skolan.
När lydnad, krav och respekt är förbehållen hundar får vi den situation vi har idag. När föräldrar låter barnen ta makten vid unga år kan de inte ens se till att internet stängs av klockan 22 så att barnen orkar vara vaken och skärpt under skoldagen. Om föräldrar accepterar att bli bemött med okvädningsord av sina barn så kan man inte förvänta sig att lärarna ska mötas med respekt.